Äventyr

AKTUELL DEBATT

Tillbaka

V: Erkänn att experimentet har misslyckats

För snart 40 år sedan skrev PC Jersild sin roman Babels hus om ett nybyggt storsjukhus. Många minns nog ännu hur Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som patienten Primus Svensson i tv-serien med samma namn slussas runt i storsjukhusets ansiktslösa byråkrati. Att såväl romanen som tv-serien fick så stor uppmärksamhet beror antagligen på att de fångade något i tidsandan.

I skiftet mellan 1970- och 80-tal fanns en utbredd skepsis mot de storskaliga lösningar som förknippades med den socialdemokratiska statsapparaten. Kritiken kom både från höger och vänster. Men det var högern som vann kampen om vems förslag till lösning som skulle testas för att ersätta byråkrati och stordrift med kreativitet och personligt bemötande.

Högerns lösning var att släppa lös marknaden i välfärden – eller snarare att med hårda statliga grepp skapa marknader där. I dag lever vi med resultatet av detta marknadsexperiment. Till en början verkade det som om vi skulle få det som högern utlovade: en injektion av nytänkande i det offentligas byråkratiska strukturer kompletterat med småskaliga privata alternativ drivna av eldsjälar. Men för varje år som gått har verkligheten avlägsnat sig allt längre ifrån denna utopi. De små privata alternativen köptes i rask takt upp av större aktörer. Nu dominerar några få stora företag marknaden för välfärdstjänster. De som styr verksamheten befinner sig lika långt från de som utför den som förut. Samtidigt har försöken att injicera marknadstänkande i de offentliga institutionerna resulterat i en än värre byråkrati karaktäriserad av nyord som interndebitering, styrkort och kontrollstationer.

Det är dags att erkänna att experimentet misslyckats. I stället för tillit har vi fått ökad kontroll och i stället för kvalitet i fokus har vi fått stressad personal som tvingas göra svåra prioriteringar. De gamla problemen har förvärrats och nya som betygsinflation och läckage av skattepengar har tillkommit. Att släppa in vinstjakten i välfärden visade sig vara en återvändsgränd. Dagens debatt om vinster i välfärden handlar om huruvida vi ska ta intryck av fakta och erfarenheter och vända om eller blunda för problemen.

Välfärd är en personalintensiv verksamhet. Det främsta sättet att öka vinsten är därför att minska antalet anställda vilket naturligtvis går ut över kvaliteten. Resultatet är brukare som inte får den omsorg de har rätt att förvänta sig och personal som inte får utföra sitt arbete på det sätt de är utbildade för. Om vi avbryter vinstjakten kan vi höja personaltätheten så att läraren har tid att förklara ett matematiskt problem för sin elev och undersköterskan hinner sitta ned och prata med den boende.

Välfärden skapas i möten mellan medborgare – mellan den som är proffs på sitt jobb och den som får stöd i en speciell situation. Att lärare som vägrar sätta glädjebetyg förlorar jobbet visar hur vinsten förändrar denna relation. På samma sätt kan läkare på vårdcentraler känna sig pressade att prioritera patienter med enkla och snabbehandlade åkommor framför de med mer svårbehandlade och därmed mindre lönsamma diagnoser. Välfärdens proffs tvingas tumma på yrkesetiken och vi brukare kan inte längre känna oss säkra på att den vi möter i välfärden har vårt bästa för ögonen. På så sätt underminerar vinstjakten den tillit som är en av välfärdssamhällets främsta tillgångar. Detta påverkar också offentligt drivna verksamheter, som "konkurrerar" om samma skolpeng eller andra ersättningar.

Med vinst som drivkraft förändras själva logiken enligt vilken vi har byggt upp välfärdstjänsterna i vårt samhälle. I några decennier har det varit på modet att försöka organisera också den offentliga välfärden utifrån principer som bortser från den kompetens och omdöme som välfärdens proffs sitter på. Det är en idé om att man kan uppnå "effektivitet" genom att införa marknadsmekanismer när sådana inte finns eller kan finnas. Resultatet är överallt mer byråkrati, mer kontroll av detaljer i stället för styrning av helheten, att man drivs att göra mer av det som kan mätas i stället för det som man vet är viktigt.

Vinstdriften i välfärden har gått hand i hand med den här utvecklingen. För att skapa "valfrihet" och "konkurrens" införs en massa tester och kontroller, scheman som ska fyllas i och detaljer som ska dokumenteras. Det finns en väldigt stor frustration med detta inom alla välfärdens områden, bland dem som faktiskt gör jobbet.

Ett slut på vinstjakten och synen på välfärden som en marknad gör att detaljkontroll och styrning uppifrån kan minskas och behoven tillåtas styra. De anställdas inflytande och kunskap kan tas tillvara för att utveckla kvalitetsarbetet. Vi skulle också slippa risken att missförhållanden inte anmäls till Inspektionen för vård och omsorg därför att det missgynnar företagen och deras vinstjakt.

Det är inte konstigt att privatiseringarna gått ut över kvaliteten. Välfärdssamhället byggde vi upp för att alla ska kunna leva ett gott liv. Målet för aktiebolag är ett annat, nämligen att ge ägarna avkastning på investerade pengar. Det medger bara kvalitet till en viss nivå sen sätter kraven på avkastning stopp. Aktiebolagens mål att göra vinst till varje pris är oförenligt med samhällets mål att förse medborgarna med välfärdstjänster av god kvalitet.

För sin roman om storsjukhusets avigsidor valde PC Jersild ett namn som associerar till dödssynden högmod. Ifall någon i dag skrev en roman om ett nybyggt storsjukhus i landets huvudstad skulle den antagligen få ett namn som för tankarna till dödssynden girighet. För nog finns det rikligt med inspiration att hämta i ett samtida sjukhusbygge där dansen kring guldkalven inte bara fått kostnaderna att skena okontrollerat utan även tvingat ansvarig läkare att varna för att patienternas säkerhet inte kan garanteras.

Vi har sett vad som händer när man släpper marknaden fri. Det var uppenbarligen inte lösningen. I stället behöver vi frigöra de anställdas kreativitet och skapa former för brukarinflytande. Vi behöver ersätta kontrollen med tillit. Vården behöver färre tidsstudiemän och fler sjuksköterskor.

 

Ulla Andersson

ekonomisk-politisk talesperson, Vänsterpartiet

Ali Esbati

arbetsmarknadspolitisk talesperson, Vänsterpartiet

© 2018 Communis