Äventyr

AKTUELL DEBATT

”Reepalus förslag innebär totalt vinstförbud i välfärden”

Tillbaka

PUBLICERAD i Dn. 2016-12-28

När Ilmar Reepalu presenterade Välfärdsutredningens förslag till vinstreglering var en utgångspunkt att företagande i välfärden fortsatt skulle vara möjligt. Vi kan i dag med hjälp av en unik studie, som vi låtit revisionsbolaget PWC göra, visa att så inte är fallet.

Det är den första genomgripande konsekvensanalysen av Välfärdsutredningens förslag. De nya siffrorna från PWC visar att om förslaget genomförs skulle fortsatt verksamhet för den stora majoriteten av företagen inom vård, skola och omsorg i praktiken omöjliggöras.

Välfärdsutredningen föreslår att den tillåtna avkastningen ska få vara 7 procent plus statslåneräntan – i dag 0,35 procent – på det bokförda operativa kapitalet. Utredningen själv har inte presenterat någon konsekvensanalys av hur förslaget kommer att påverka välfärdsföretagen, trots att det i direktiven uttryckligen står att en sådan analys ska göras.

PWC:s analys är tydlig. Huvuddelen av företagen i välfärden kommer inte att ha möjligheter att tjäna in ett överskott som gör att en sund och stabil verksamhet kan bedrivas.

För närmare 80 procent av företagen inom vård, skola och omsorg kommer det tillåtna överskottet i förhållande till rörelsens kostnader, den så kallade rörelsemarginalen, att vara högst 2 procent. Att en så stor andel av företagen tillåts ha högst en sådan liten rörelsemarginal beror på att välfärdsföretagens bokförda operativa kapital i förhållande till verksamhetens omfattning, det vill säga dess intäkter och kostnader, är lågt.

Välfärdsutredningen bortser från att intäkterna i ett välfärdsföretag kan minska snabbt då det inte finns några långsiktiga åtaganden från elever och patienter, och upphandlingar kan förloras. Kostnaderna däremot är väsentligen relativt fasta genom bland annat långsiktiga hyreskontrakt och fasta anställningar.

Det kommer också att bli en näst intill omöjlig uppgift att klara en solidarisk finansiering av välfärden när andelen äldre kontinuerligt ökar. Allra värst drabbas brukarna av denna utveckling genom utebliven mångfald och valfrihet och sämre kvalitetskonkurrens.

Den tillåtna vinsten blir därmed helt otillräcklig för att bygga upp den buffert som behövs om intäkterna minskar. PWC visar att det skulle ta 150 månader – 12,5 år – att spara in till en buffert motsvarande tre månaders intäkter vid en rörelsemarginal om 2 procent, och 50 år att spara in till en buffert som motsvarar ett års intäkter.

För vart fjärde välfärdsföretag, 24 procent, är det bokförda operativa kapitalet till och med negativt. Detta har inte med ett ord berörts av utredningen. Att det operativa kapitalet blir negativt beror på att rörelseskulderna, som bland annat utgörs av löneskatter för de anställda, är högre än rörelsetillgångarna, som bland annat består av ägda lokaler eller utrustning.

Detta förhållande är alltså inte ovanligt i välfärdsföretag, som utmärks av litet behov av så kallade anläggningstillgångar och hög andel personalkostnader. Däremot finns stora värden i välfärdsföretag i form av många kunder, starkt varumärke, duktig personal och väl fungerande processer. Från dessa värden bortser Välfärdsutredningen.

Att ett företag har negativt operativt kapital medför, enligt utredningens förslag, att det ska tvingas gå med förlust. Detta visar det orimliga i utredningens sätt att beräkna det operativa kapitalet och utredningens totala avsaknad av konsekvensanalys.

Det är för Svenskt Näringsliv uppenbart att vinsttaket för dessa närmare 80 procent av företagen i välfärdssektorn i stället är ett vinstförbud, och för 24 procent av företagen kan det konstateras att det är ett statligt krav om årliga förluster.

Räknat i antalet företag som i praktiken drabbas av ett vinstförbud är det 14.298 stycken. Och då är endast bolagsformen aktiebolag inräknad, trots att alla verksamhetsformer omfattas av utredningens förslag. De allra flesta av dem – 86 procent – är utpräglade småföretag och har högst nio anställda.

De branscher som drabbas allra hårdast är förskola, grundskola och personlig assistans. Där får 90, 88 respektive 94 procent av företagen ha en rörelsemarginal om högst 2 procent. När det gäller personlig assistans måste 39 procent av företagen uppvisa förlust eftersom de har ett negativt operativt kapital.

Svenskt Näringslivs bedömning är att de mindre företagen drabbas hårdast av det föreslagna vinsttaket. Det beror på att de större företagen har större möjligheter att, till exempel genom köp av fastigheter där man bedriver verksamhet, öka det operativa kapitalet och därmed den tillåtna rörelsemarginalen.

Men allra värst drabbas brukarna, det vill säga elever, patienter, äldre och funktionshindrade. Om förslaget genomförs riskerar stora delar av mångfalden och valfriheten att försvinna. Möjligheten att nya verksamheter startas som svarar mot brukarnas behov eller som innebär innovationer inom välfärden elimineras.

Hur kunde det bli så här? Har avsikten redan från början varit att helt utradera privata alternativ från välfärdssektorn? Det finns två tydliga indikationer på att det är så det förhåller sig. För det första är det slående med vilken nonchalans utredningen har avfärdat den förödande kritik som på fältet aktiva forskare – Joachim Landström, Thomas Hjelström, Per Strömberg och Mikael Runsten – riktat mot utredningen.

För det andra har en storm riktats mot vinsterna i välfärden trots att dessa bara utgör 0,6 procent av de samlade utgifterna för välfärden. Denna andel är troligtvis ändå överskattad eftersom den inkluderar företagens rörelseöverskott från verksamheter som inte är skattefinansierade. Dessutom betalar såväl bolagen som aktieägarna skatt på vinsterna från vilket – föga förvånande – bortses.

Om förslaget genomförs innebär det en återgång mot offentliga monopol. Därmed försämras förutsättningarna för att höja kvaliteten och att successivt förbättra resurseffektiviteten. Det kommer också att bli en näst intill omöjlig uppgift att klara en solidarisk finansiering av välfärden när andelen äldre kontinuerligt ökar. Allra värst drabbas brukarna av denna utveckling genom utebliven mångfald och valfrihet och sämre kvalitetskonkurrens.

Att angripa vinsterna i välfärdsföretagen kan aldrig vara den mest prioriterade frågan. Vad som i stället behövs är tuffare kvalitetsregler som ska gälla för såväl offentlig som privat välfärdsverksamhet.

Välfärdsutredningens förslag får aldrig bli verklighet. De drastiska konsekvenserna av förslagen måste mana till besinning. Det är hög tid att fokuseringen på vinstbegränsningar läggs åt sidan och att blickarna i stället kan vändas mot arbetet med att förbättra kvaliteten i välfärdstjänsterna.

Debattartikeln

Caroline af Ugglas, vice VD och 

Anders Morin, ansvarig för välfärdspolitiska frågor, Svenskt Näringsliv

Kerstins kommentar:

Nej inte kan näringslivets representanter erkänna att experimentet misslyckats. "Man sågar inte av den gren man sitter på." Men vi andra kan som tur är tänka lite klarare. Det är många personalgrupper och brukare som kan intyga vad som händer när välfärden privatiseras. Vinsterna går till de giriga ägarna som stoppar dem i sina fickor (eller skickar dem utomlands för att slippa skatt.) Sedan kan de som i artikeln ovan argumentera sig blå i ansiktet för att dölja fakta.

© 2018 Communis