Äventyr

Insikter om vad olika människor behöver saknas hos beslutsfattare i välfärden

Tillbaka

Tjänstemän på välfärdsinstitutionerna tror att det räcker med att skicka ut frågeformulär då och då. De bestämmer således vad människor får svara på. Brukarna är på så sätt redan styrda i sina svar. Andra träffar brukare och låter dem uttrycka sin grupps behov under föredrag och seminarier. Sedan vet inte tjänstemännen vad de ska göra med den information de fått. Kanske tillsätter de en utredning.

I en annan artikel ”Föräldrar sluta spring på var eviga skolavslutning” (Expressen den 12 jun) skriver Eberhard:

”Vi föräldrar gör barnen en otjänst när vi vadderar deras tillvaro och gör oss obligatoriska i varje del av deras uppväxt……. Hela majs alla helger och minst halva aprils har gått åt till diverse födelsedagskalas. Det ena är mer påkostat än det andra och barnen ska roas in i minsta detalj….

Vartenda barn ska fira varenda födelsedag och minst halva dagis eller skolklassen ska vara med. Det är fint för barnen heter det. De ska minsann känna sig älskade och sedda på sina stora dagar. Fast man undrar hur långt det kan gå……

Expressendebatt

Beslutsfattare inbillar sig att de vet vad människor behöver

Beslutsfattare inbillar sig att de vet vad människor behöver, utan att möta dem i respektfulla samtal. För att förändra kvalitén i välfärden behövs djupgående studier/forskning som utgår från enskilda brukares behov.

För många år sedan intervjuade jag barn 9-12 år om deras bostadsområden. Jag jämförde deras svar med vad deras mammor trodde att de svarade. Svaren skilde sig mycket åt. (”Fråga barnen” Byggforskningsrådet 1980).

I forskningsrapporten ”Klyftan mellan beslutsfattare och ungdomar” (KTH 1983) intervjuade jag ungdomar om vad de hade behov av i sina bostadsområden och vad beslutsfattarna i kommunen trodde att de hade behov av. Svaren hade helt olika innehåll.

Nu har Ylva Mårtens intervjuat barn på nytt i sina böcker ”Fråga barnen” och ”Vad säger barn?”. Hon menar att det är en konst att intervjua barn. Att intervjuaren måste ha god kontakt med barnet, ha öppna frågor och inte styra barnets svar till det intervjuaren själv vill komma fram till. Om barnet inte riktigt vill tro på att intervjuaren verkligen vill höra hans/hennes åsikter, måste intervjuaren ta sig tid och respektera barnet för vad det känner och vänta tills förtroende skapats.

Detta borde vara en självklarhet för den som arbetar seriöst med kvalitativa studier/forskning om välfärden. Det gäller inte bara barn utan alla människor oavsett ålder.

För att inte fortsätta kasta bort skattebetalarnas pengar i värdelösa utredningar, med högtravande byråkratsvenska behöver vi vända på de hierarkiska organisationerna och börja från grunden i pyramiderna (som f.d. SAS-chefen Jan Carlsson för många år sedan förespråkade). Förändringarna måste komma underifrån, där kunskaperna finns. Vi ska inte tro att människor överst i pyramiderna vet vad alla andra människor behöver. Däremot behöver de ta reda på från vilka erfarenheter deras egna värderingar härstammar.

• Vad är det som gör att de har de åsikter de har?

• Grundar de sina åsikter på egna erfarenheter?

• Eller tycker de som de gör för att de känner grupptrycket och vågar inte riskera att stötas ut från gruppen?

För att våga förändra behöver vi vara trygga i oss själva

Om våra egna värderingar inte är grundade i oss själva kommer vi inte att kämpa för de förändringar, som vi anser bör göras. Vi kommer heller inte att känna oss trygga att våga ta in andras erfarenheter och ändra våra värderingar när vi får nya insikter.

Därför behöver de som har makt att förbättra kvalitén i välfärden LYSSNA, LYSSNA, LYSSNA på de erfarenheter den enskilde brukaren har och vilka problem som finns. Sedan behöver de ta reda på vilka värderingar brukaren har. OCH kanske det viktigaste av allt. De behöver vara medveten om sina egna värderingar i förhållande till problemet och vara tydlig med att uttrycka dessa för brukaren, så denna vet vem han/hon pratar med.

Först då uppstår ett samtal på lika villkor, där beslutsfattaren långsamt kan få brukarens förtroende. När sedan brukarens mål diskuteras är det nödvändigt för denne att själv få formulera sina mål och hur dessa ska kunna uppnås. Beslutsfattaren är nu endast med som stöd för att kunna undersöka hur han/ hon ska kunna erbjuda det som brukaren anser sig behöva. Om beslutsfattaren inte själv kan ge stödet behöver han/hon vara öppen för att samverka med andra i välfärden för att kunna ge rätt stöd. Beslutsfattarens egen prestige måste läggas åt sidan.

Detta är den direktdemokrati som behöver vara grunden för att den representativa demokratin ska fungera. Vi behöver således utgå från konkreta situationer, för att få insikter om hur olika människor har det i välfärdsinstitutionerna och kunna ge det stöd som behövs. Annars hamnar vi i det svängdörrssamhälle som finns idag, där de som söker hjälp ständigt kommer tillbaka och mår sämre och sämre, eftersom de inte får det de behöver.

Jag vill åskådliggöra detta förhållande med tre nyligen publicerade artiklar, om vad som främjar vår psykiska hälsa och vad som äventyrar den. Jag väljer att ta upp exempel från psykiatrin eftersom jag anser att det är rena katastrofen hur många människor behandlas där.

Men orsakerna till den dåliga kvalitén är densamma i övriga välfärdsinstitutioner i Sverige.

Psykiatrikern David Eberhard skriver i en artikel i Metro Debatt 3 juni ”Säg åt barn att släppa orealistiska drömmar”:

Själv minns jag mitt nioårskalas som om det var i går. Man kan fråga sig varför. Ett nioårskalas är väl inget att hurra för.

Men det var det för mig. På den tiden hade man nämligen inte kalas i tid och otid och det var en stor dag när jag äntligen fick hålla det. Jag hade aldrig gjort det dessförinnan. Dagens barn kommer garanterat inte komma ihåg alla kalas de varit på eller hållit under sin barndom. De är helt enkelt för många.”

I en analys av vad Eberhard tycker är viktigt i barns uppväxt skulle vi behöva börja med honom själv. Vilka erfarenheter har han från sin barndom? Hade han några svårigheter som barn? Vilka värderingar har han idag när han tänker på de svårigheter han beskriver.

På vilket sätt skulle han ha velat förändra sina dåliga erfarenheter av sin uppväxt så det hade kunnat bli bättre? Hur skulle han kunna göra det? Det är först när han får insikt om detta som han kommer att kunna förstå att han kanske inte har tillräcklig insikt om vad som är viktigt för barn i deras uppväxt. Vad behöver olika barn få mer eller mindre av för att kunna utveckla sina förmågor och gå sin egen väg?

Att bli sedda och uppmuntrade av sina föräldrar att gå sin egen väg i livet förutsätter att föräldrarna har haft intresse för barnets tankar och känslor och gett dem stöd i sin utveckling.

Det är vad föräldrar gör när de låter barn ha sina drömmar även om föräldrarna tycker de är orealistiska. Det är att fira deras födelsedagar och avslutningar i skolan och lyssnar på dem när de sjunger eller spelar upp något teaterstycke i skolan.

Att inte psykiatriker förstår det förvånar mig inte. Psykiatriska forskningen är idag koncentrerad på biologiska orsaker till psykiska åkommor och patienter får ”bota” sina symptom med psykofarmaka så länge orsakerna inte upptäckts i den biologiska forskningens studier av gener.

Biverkningar av psykofarmaka är många, men patienterna lämnas ofta av sina läkare utan att ge dem chans att söka andra behandlare som kan något om socioekonomiska orsaker till psykiskt lidandet.

Forskningen som bekostas av läkemedelsbranschen är inriktad på att hitta symptom, att diagnosticera, inte orsaker.

Den ensidiga biologiska forskningen börjar nu även ifrågasätts av några psykiatriker med psykoterapiutbildning. Men prestige och okunskap gör att även äldre, bostads- arbetssökande människor inte får hjälp av dem som har insikt om hur psykosociala problem uppstår. Institutionerna stänger ute mycket kunskap i samhället med sina rutiner/regler/administration och inte minst okunskap och brist på insikter.

I artikeln ”Psykiatriforskning behöver ifrågasättas” skriver psykiatrikern och psykoterapeuten Carina Hellström:

”Tänk om miljön, trots forskarnas önskningar, är överordnad generna hos många av patienterna? Att det som ser ut som svår sjukdom oftast inte är det?……….. Varför ställs aldrig psykiatrin till svars för felaktiga diagnoser och behandlingar? Jo, för att ingen förstår vad det handlar om när kunskapen saknas och de drabbade inte ges insyn. Att förstå att den jättetrevliga läkare man nyss träffat, inte har fattat någonting, det vill man inte ens…..”.

SvDdebatt

Men Eberhard och många andra som inte har insikt om människors behov av trygga relationer för att utveckla tillit till sig själva fortsätter glatt att bedöma andra människor med sina diagnoslistor och skriva ut medicin för att bota övergivenhet och ledsenhet.

Nej, Eberhard och ni som tror på hans auktoritära utlåtanden. Barn är inte bortskämda för att föräldrar uppmuntrar dem i sin väg mot vuxenhet. Och vuxna människor är inte barnsliga för att de vill vara jämställda med sin omgivning och inte tvinga andra människor att göra som de själva vill.

Det kvalitativa förändringsarbetet i välfärden

Det kvalitativa förändringsarbetet i välfärden behöver utgå från brukarna och utföras av människor som har insikt om var de själva står. Det innebär att de måste veta vilka erfarenheter och värderingar de har i förhållande till de problem som de vill samtala om.

De behöver dessutom vara utan prestige så att de är påverkbara och beredda att göra nya erfarenheter och därmed eventuellt komma till nya insikter som förändrar deras värderingar. Detta arbete bör således inte i framtiden dirigeras av maktfullkomliga personer som huvudsakligen är ute efter egen karriär och penningjakt, eftersom egenskaper som solidaritet och respekt för andra människor är en förutsättning för att lyckas.

”Självklart måste vuxna kunna säga till barn att de ska gå vidare i livet och släppa orealistiska drömmar. Det är ju en av vuxenvärldens skyldigheter….” och vidare ”Ett av de stora problemen i dagens samhälle är ju att en hel del barn inte alls släpper drömmar som de inte kan infria….. ….Vi förbereder inte våra barn för vuxenlivet. Detta märks överallt, inte minst i den svenska skolan där de vuxna inte har särskilt mycket att säga till om.

MetroDebatt

Istället tas hänsyn till minsta vink av alla som anser sig förfördelade av minimala kränkningar. Det märks också på de psykiatriska mottagningar runt om i Sverige som fylls med ungdomar som mår dåligt och inte hanterar sin nyblivna vuxenhet.”

MetroDebatt

Text: Kerstin Ögren tekn.dr och socialpsykolog.
Läs mer av Kerstin Ögren:
”Demokrati – en process som tar tid” (Formas T2:2001),
”Vem är du som bedömer mig?” (Recito förlag 2009),  ”Kommunikation som främjar psykisk hälsa” (Recito förlag 2012).

Kerstin6

© Communis 2018

Communis