Äventyr

Vanvården i välfärden

Vård och omsorg som tidigare sköttes inom familjen, reproduktionen, har traditionellt varit ett kvinnodominerat område. Matlagning, städning, omsorg om barn och gamla sköttes av kvinnorna. Kostnaderna i den svenska välfärden är en het potatis i den politiska valdebatten just nu. Det skriver Kerstin Ögren, tekn.dr och socialpsykolog i denna debattartikel om vanvården i välfärden.

De flesta lärare i förskola och skola på de lägre stadierna är oftast kvinnor. Kvinnorna ansågs mest vana att ta hand om mindre barn, när detta arbete flyttade ut i produktionen.

Arbetet förändrades dock när det reproduktiva arbetet i hemmen flyttades ut i produktionen. Kvinnorna hamnade i hierarkiska system, där männen var chefer och hade makt över dem.

Vad innebär det?

Innehållet blev inte längre lika viktigt i arbetet. Det som prioriterades var form, beslutsordning och ekonomiska mål. Hierarkier byggdes upp som gjorde att konkurrens mellan olika yrkesgrupper och individer uppstod. Kvinnornas arbete hamnade längst ner i hierarkierna.

Styrgruppen för socialarbetarnätverket ”Nu bryter vi tystnaden” skriver i DN 2013-03-21 [”Oroande tystnad präglar Stockholms socialtjänst”]:

”…Budgeten måste hållas till varje pris. Det är vad vi får höra från våra stadsdelsdirektörer i Stockholm och ner genom chefsleden. De höga tjänstemännen förmedlar att våra politiker inte kan ha fel i sina beräkningar, utan att det är vi som är oansvariga med våra utgifter om budget inte hålls. 

Piskan följer ledet ner till oss handläggare. Spara, spara, hålla budget! För vems skull? Inte är det för klienternas skull.
Stadsdelsdirektörerna vill ha chefer under sig som ser till politikernas budget snarare än klienternas behov. De chefer som ser till klienternas behov har vi handläggare uppskattat och det har gjort vårt arbete mer värdigt. Men vips så försvinner dessa chefer en och en. Särskilt skrämmande har det varit när chefer har fått gå utan trovärdiga förklaringar efter att de uttalat sig i medier eller stått upp för verksamhetens kvalitet”.

I kvinnornas reproduktiva arbete i hemmen var relationer det viktigaste förutom praktiskt arbete. Idag inser också män som deltar i detta arbete att de utvecklar sin förmåga till samarbete och gemenskap när de deltar aktivt i omsorgen om familjen.
Bra relationer kännetecknas av en kommunikation där alla parterna låter sig påverkas och är fria att reagera och säga sin mening. I en sådan kommunikation värderar inte parterna varandras åsikter. Däremot behöver samtliga parter tydliggöra vilka erfarenheter deras egna värderingar grundar sig på.

Först när en sådan kommunikation blir möjlig även i välfärdsarbetet kommer de som är beroende av innehållet i detta kunna få sina röster hörda huruvida insatserna svarar mot de behov som de har.

I produktionen finns inget intresse för en samverkan där parternas mänskliga behov av gemenskap och solidaritet tas på allvar. Där styr ekonomin, inte intresse för vad välfärdsarbetet bör innehålla.

I Katrin Khielos bok ”Det enda könet” skriver hon om den ”ekonomiske mannen”:

”Riktiga människor (dvs inte ekonomiska mannen ,min anm.) är oftast samarbetsvilliga. Den ekonomiske mannen samarbetar bara när han tjänar på det. Han bryr sig inte heller om ifall han råkar ha ett orättvist övertag i en situation – han vill bara vinna……(sid 130) I verkligheten är vi dock inte själviska individer. Män som kvinnor, barn som vuxna, unga som gamla. Vi är omtänksamma. Ofta förvirrade. Ofta självuppoffrande. Ofta oroliga. Ofta ologiska. Och framförallt är ingen av oss en ö….”(sid 131)”

I och med att välfärden flyttade ut från hemmen till produktionen blev den styrd av den ekonomiska mannens ”tekniska rationalitet” som står i motsats till reproduktionens omsorgsrationalitet.1)

Den tekniska rationaliteten innebär att

• ändamålet med handlingar och beslut är viktigare än att förstå det sammanhang handlingarna utförs i. ”Ändamålet helgar medlen.”

• de professionella har makt över dem som är beroende av dem. Hierarkierna leder till en objektsyn av människor. Människor som är beroende förlorar sin integritet och blir kränkta. Detta medför att de mår psykiskt dåligt.

• effektivitet är honnörsord. Synliga resultat premieras. Formen blir viktigare än innehåll. Utvärderingar och skriftlig dokumentation av utförarna själva premieras. Medlen/tekniken är viktigare än målen. De som är ekonomiskt starka, högst upp i hierarkierna formar den värld som kvinnor, män, barn, gamla och psykiskt sjuka ska leva i.

Ett exempel på resultatet av den ekonomiska mannens tekniska rationalitet är innehållet i psykiatrin. I psykiatrin som funnits länge i produktionen, har läkarna använt olika tekniker/medel som bältesläggning, insulinchocker, lobotomi och så småningom mediciner. Dessa tekniker minskar visserligen ibland symtom på psykisk ohälsa och ger läkemedelsindustrin ett uppsving, men de utförs med stora kränkningar av patienterna som följd. Många patienter får dessutom svåra biverkningar av psykiatrins insatser, som ibland gör dem handikappade för livet.

Tillbaka

På senare år har det blivit populärt att försöka bemästra patienternas beteende med kognitiv terapi. Teorierna bakom beteendeforskningen som kognitiv bygger på kommer från Skinner, som hade råttor och duvor som sina försöksdjur, när han skulle komma fram till hur människor beter sig.

Det är viktigt i produktionen/den tekniska rationaliteten att ha kunskaper om hur mänskligt beteende kan förutsägas och kontrolleras. I hierarkier kontrolleras alltid människors beteenden och utsagor.

Psykiatrin har således under 2000-talet satsat på kognitiv beteendeterapi kombinerat med mediciner. Skolan värnar om prestationer/kunskaper inte relationer och samverkan. Äldre- och barnomsorg satsar på att skriva diagnoser och ge mediciner.

Samverkan med lärare, föräldrar och personal förekommer inte på riktigt, bara som honnörsord. ”New Public Management” värderar inte samverkan. Det får välfärdsinstitutionerna inga resurser för. Riskkapitalisterna smörjer kråset. De passar bra in i nutida välfärdsarbetet eftersom formen/ekonomin är viktigare än innehållet. En anställd på företaget Attendo berättar:

”På större boenden för ensamkommande flyktingbarn kunde vinstmarginalen ligga på 20-30 procent. Vi fick ungefär 2.000:- kronor per individ och dag. Trots det fick jag aldrig hålla min budget utan tvingades dra ner på mat och aktiviteter. För att få bonusen var man ofta tvungen att snåla samtidigt som man skulle hålla viss kvalitet. Vi fick i princip bonus för att skära ner.”

Fördjupade diskussioner med dem som berörs av innehållet i vård och omsorg lyser med sin frånvaro.

Fördjupade diskussioner med dem som berörs av innehållet i vård och omsorg måste bygga på god kunskap om hur patienterna/brukarna har det genom direkta personliga kontakter med dem. Hur mår de? Kommer deras behov fram? Lyssnar någon och vad händer med deras tankar och behov. Får de det stöd de behöver? Här behövs seriösa kvalitativa studier. Inte frågeformulär med färdiga svarsalternativ, eller av makten formulerade frågor som skickas ut. Här behövs möten med dem, som är beroende av välfärden.

Möten med professionella, som är duktiga på att få kontakt med människor. De behöver låta dem som är beroende få skildra sina erfarenheter och upplevelser av välfärden. De som utför studierna behöver ha god kunskap om hur konflikter uppstår och hur relationer är nödvändiga för en mänsklig samvaro som ger människor livskvalitet så de inte hamnar ensamma på en öde ö i sina våndor. Först efter att innehållet i vården kvalitativt utvecklats kan en struktur/organisation byggas upp som svarar mot brukarnas behov och som inte längre negligerar brukarnas egna önskemål.

Innehållet i vården får inte planeras av dem som har makt. De har ofta inte de livserfarenheter som de människor har som de ska samverka med. Ett helt annat synsätt – ett paradigmskifte – behövs för att uppnå en samverkan som tar hänsyn till brukarnas behov i första hand. Bara ett sådant arbete kan ge tillbaka människor värdighet och skapa välfärd värd namnet.

Idag satsar vi oerhört mycket pengar på fel saker, som gör att innehållet blir kränkande och skadligt för den som drabbas.
De drabbade är brukarna. Men också den personal som engagerar sig för sina brukare och stoppas i sitt arbete av en kränkande och avvisande ledning. När ska de som är beroende av vård och omsorg börja tas på allvar av politiker och personal? Det är inte en tillfällighet att kvinnors psykiska ohälsa ökat i vård och omsorg. Finns det något parti som är villigt att kritiskt granska hur innehållet i vård och omsorg idag svarar mot de vackra målformuleringar som finns? Och göra det till en valfråga?

Hör i så fall av er!

Text: Kerstin Ögren, Tekn.dr och socialpsykolog

1) ur min avhandling: Klyftan mellan ungdomar och beslutsfattare KTH 1983 ISSN 0349-4918

Relaterat

Tidigare publicerad artikel på NewsVoice:

Kerstin Ögren: Vanvården inom psykiatrin är århundradets skandal som nu avslöjas.

Senaste böcker:

Vem är du som bedömer mig? (2009)

Kommunikation som främjar psykisk hälsa.(2012)

Välfärden sviker oss - om maktutövande som omöjliggör tillit och jämställdhet (2016)

 

Tidigare artiklar som är publicerade på communis.se:

• Psykiskt förtryck av barn gör dem till villebråd. (Läs ...)

• När ska kränkningarna i psykiatrin av barn och vuxna avslöjas? (Läs ...)

• Behandlare i psykiatrin (Läs ...)

• Hur kan man lösa upp inre konflikter?

• Vanvården inom psykiatrin är århundradets skandal som nu avslöjas. (Läs ...)

© Communis 2018

Communis