Äventyr

Behandlare i psykiatrin.

Många behandlare i psykiatrin engagerar sig i sina patienter men blir inte tagna på allvar av chefer och kolleger, som inte har kunskap om psykosociala förhållanden. Samtal med patienterna berör ofta existentiella svåra frågor.

Behandlare i psykiatrin vågar därför inte möta patienterna i sådana samtal utan fjärmar sig på olika sätt från dem.

De som reagerar på psykiatrins objektifierande behandling av patienter blir idag ofta ifrågasatta och till och med utfrusna av kolleger. Då kan det uppstå svåra inre konflikter hos behandlarna. Speciellt hos de behandlare som verkligen vill engagera sig i patienterna.

Varför?

Makt som utövas på oss är svår att uthärda om vi står ensamma. Väcker den makten dessutom upp gamla obehagliga minnen av psykiskt förtryck från barndomen blir den än svårare att stå ut med.

Om vi reagerar med starka känslor som vi inte kan handskas med, som blir oss övermäktiga hänger det oftast ihop med tidiga upplevelser i livet som vi inte är medvetna om.

Tillbaka

Det är här det ”primära gemensamma kommunikationen” mellan behandlare och patient kommer in.

Med ”primära” menas att våga tala om våra relationer som barn, då vi ”blev till” via vuxna i vår omgivning. Med ”gemensamt samtal” menas att båda, patienten och behandlare (handledare för personal) måste vara påverkbara i samtalet och tydliga med sina värderingar och upplevelser av samtalet.

Med ”primära” menas att våga tala om våra relationer som barn, då vi ”blev till” via vuxna i vår omgivning. Med ”gemensamt samtal” menas att båda, patienten och behandlare (handledare för personal) måste vara påverkbara i samtalet och tydliga med sina värderingar och upplevelser av samtalet.

Behandlaren får inte använda samtalet i sin kontakt med kollegerna utan att patienten känner till vad han/hon säger. Det viktiga är nämligen att inte återigen svika patienten på samma sätt som de vuxna i patientens omgivning en gång gjorde, när de var barn.

 KERSTIN ÖGREN

© Communis 2017

Communis