Äventyr

Finns någon evidensbaserad metod för att bota psykisk ohälsa?

Tillbaka

Vakna, insiktsfulla medarbetare som protesterar mot nedskärningarna som gjorts, tystas ner på olika sätt. Chefer som är solidariska och lydiga får till och med bonus på sina löner för att de sparar för företaget. Människor som arbetar nära medborgarna beskriver sin yttre och inre stress och utbrändheten ökar bland dem.

 För att ta reda på om det finns någon evidensbaserad metod som botar den galopperande ökningen av psykisk ohälsa krävs att vi tar reda på hur psykisk ohälsa uppstår hos den enskilde medborgaren. Det vill säga vad kan orsakerna till psykisk ohälsa vara? I detta arbete är det viktigaste av allt att informationen kommer från medborgarna och inte som nu från beslutsfattarna i välfärden. Vad är orsakerna till psykisk ohälsa i välfärden? För att få en djup insikt om hur enskilda människor har det i välfärden, behöver vi forskare (se vidare mina litteraturreferenser nedan) ställa frågor som

• Hur konkret kan enskilda medborgare delta i samhället?

• Hur konkret har de möjlighet att komma till uttryck och bli lyssnade på när det gäller att påverka innehållet i samhällets olika institutioner?

• Hur upplever de konkret att de har tillhörighet i utformandet av innehållet i samhällsarbetet?

• Hur konkret bjuder samhällets företrädare in till samtal och hur konkret påverkas besluten av enskilda medborgare.

• Hur konkret kan enskilda medborgare ta egna initiativ till möten med beslutsfattare?

• Hur konkret påverkas enskilda beslutsfattare av de enskildas erfarenheter?

Varför är dylika frågor så viktiga för att mäta hur vi kan komma åt orsakerna till psykisk ohälsa och därmed kunna bota den? Därför att de kan mäta, evidensbasera, skillnader i psykisk ohälsa mellan människor som känner tillhörighet, intresse för sina djupare insikter och kunskaper och de människor som inte får den uppmärksamheten. Beslutsfattare i välfärden behöver lära sig att samtala konkret och inte lägga ut dimridåer och tala i abstrakta, övergripande svävande formuleringar. De behöver utgå från enskilda människors uttalade behov. Inte gömma sig bakom formuleringar som ”Jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet”. Sekretessen för de enskilda kan frångås om den enskilde samtycker till det. Endast så kan djupgående förändringar i välfärdsarbetet komma till stånd och psykiska ohälsan botas.* För att vi ska få ett dynamiskt samhälle där människor mår psykiskt bra behöver vi således komma ifrån köp-säljsamhälle. Det bygger, som jag skrev tidigare, på industrins värderingar och handel med varor.

Vi behöver kunna mötas och bli tagna på allvar över olika gruppintressen. Inga människors erfarenheter får negligeras. På så sätt kan vi åstadkomma möten där männi-skor tillåter olika åsikter och som får ta tid för att sätta sig in i enskilda människors erfarenheter och hur dessa påverkar deras åsikter. Ett tillåtet klimat behövs för att prestigefyllda och rädda människor ska låta sig påverkas av andras uppfattningar. Vi människor behöver tid för oss själva att reflektera och tänka för att komma till djupare insikt om vad som behövs för att vi ska känna tillhörighet och tilltro till att vi kan påverka våra liv. Först då kan samhällets företrädare ge förutsättningar för medborgarna att må psykiskt bra. Som det nu är har vårt samhälle utvecklats till ett förmyndarsamhälle där företrädarna ofta talar om vad enskilda människor ska göra och tycka. Om de inte lyder så straffas de genom indragna ekonomiska medel och/eller förflyttningar. Häromdagen skrev en ung kvinna om sin situation på en psykiatrisk avdelning:

”Miljön på avdelningar är så tråkig och dödar mycket livslust och livsglädje. Vad är meningen med det? Personalen går runt och skrattar med varandra och fnissar. Man känner hur de tittar, nästan pekar och fnissar. Är det friskt av dem? Så här sjukt var det inte första gången jag hamnade här 2008. Lite sjukt var det, men det har blivit ännu sjukare och galnare.
Det är svårt att hålla lugnet på avdelningar. Om personalen märker att man är orolig och stressad påpekar de det direkt och erbjuder en lugnande. Jag tackar så klart nej. Jag vill inte vara drogad. Nej tack. Samarbete handlar mest om att jag ska säga ja till deras behandling, som jag så klart inte tror på.

Rätt vad det är tar de i med hårdhandskarna och bestämmer: ”Du är på tvångsvård och du ska medicineras” … Jag får panik, dödsångest och kan inte gå nånstans. Bara vänta in den kränkande behandlingen. Ibland pratar de om min medicin hit å dit. Du måste ta din medicin. Vadå min medicin? Den är inte min, den är doktorns. Jag kommer inte göra era mediciner till mina. ALDRIG. Dagarna går. Ibland får man gå ut, ibland inte. Ibland sitter man därinne och tittar ut och undrar: Vad är det här? Var har jag hamnat? Vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”

Mänsklig gemenskap och solidaritet är det viktigaste fundamentet för ett samhälle som tål djupare analyser och ställningstaganden och som kan hantera konflikter och andra mänskliga tillkortakommanden utan psykisk och fysisk våld. Samhällets repre-sentanter behöver öppna upp de slutna, sekretessbelagda rummen och ha en ständig dialog med sina medborgare som försörjer dem. Med en demokratisk beslutsprocess där enskilda människor får delta kan den psy-kiska ohälsan i samhället botas. Det kortsiktiga ekonomiska tänkandet där enskilda människor blir kränkta och förtvivlade behöver i grunden förändras.

Välfärden byggdes en gång upp med ett gemensamt insiktsfullt arbete. Välfärden för alla har börjat raseras med ett för många omänskligt samhälle som följd. Vi behöver nu satsa alla gemensamma krafter på att utveckla förutsättningar för enskilda medborgares samhällsdeltagande. Utan ett sådant deltagande kommer den psykiska ohälsan i samhället att fortsätta öka. Beslutsfattarna och deras medarbetare behöver ha djupa kunskaper om hur de kan arbeta demokratiskt med lyhördhet för och ständig direktkontakt med enskilda medborgare. Det innebär för många en egen personlig utveckling så att de kan komma ifrån sitt behov av att utöva makt över andra människor. Det förändrade innehållet i välfärden kommer att kräva plattare strukturer än dagens hierarkier.

Text: Kerstin Ögren, författare, tekn.dr i samhällsplanering och socialpsykolog

* Även terapiformer som huvudsakligen används av privata aktörer behöver evidensbaseras så att tvivelaktiga experiment med människor förbjuds. (se DN-artikeln 5 mars, 2015: ”Terapin kan ha allvarliga bieffekter”.)

Om artikelförfattaren:

I mina rapporter som forskare, samhällsplanerare och processledare började jag redan på 1970-talet intervjua brukarna, de som tidigare passivt fått ta del av olika samhällsprojekt. Jag intervjuade boende på ålderdomshem, servicehus, mammor och barn i bostadsområden, ungdomar på fritidsgårdar och arbetade med djupgående samverkansprocesser med beslutsfattare, politiker och tjänstemän. Det var till en början ofta motstånd hos ledningspersoner som tidigare varit vana vid att i bästa fall informera brukarna om vad som var på gång. Men när resultatet av mina studier kom var intresset ofta stort hos många beslutsfattare. Resultatet blev kvalitativt annorlunda än de hade föreställt sig. På Tekniska högskolan doktorerade jag på ett forskningsprojekt där jag intervjuade ungdomar om vad de ville ha tillgång till i sina bostadsområden och jämförde deras svar med stadsplanerarnas (som på den tiden oftast var män) föreställningar om vad ungdomarna ville ha.

Exempel på rapporter och böcker

”Program för äldreservice för Örebro kommun 1976-1985”

”Brukarmedverkan i Örebro-återblick på samhällsplaneringen på 70- och 80-talen”;

Stadsbyggnadskontoret Örebro 1987

”Brolyckanrapporten- om äldres boende i Örebro” Delegationen för social forskning 1980

”Rosta-rapporten” 1983- Äldres syn på förnyelsearbete i bostadsområdet Rosta, Örebro 1983

”Utflyttning av patienter från Beckomberga” 1987

”Bygge og bo på kvinners vilkor-rapport fra kvinnekonferansen i Toneheim-Hamar, Norge 1987

”Inflytande i skolan”- Cityplanering i Eskilstuna kommun 1995

”Små förortscentra” Svensk Handel; bidrag Socialt samspel 1999

”Politik för unga” ; bidrag bil. 2 ”Jo så här tycker vi” Ungdomspolitiska kommittén SOU 1997:71

”Kan inte KLUBBKULT-vem kan då?”- om att få makt för att kunna påverka (2000)

”Skolan behöver ge vuxna tid till egen reflexion och utveckling” Barnmisshandels-kommittén Dnr 5/00,2001

”Att leva” barnkonventionen”- exempel från kommunerna Linköping och Haninge Barnombudsmannen 2001

”Lyssnar vi på varandra? -om barns villkor och möjlighet att delta i samhällsplane-ringen”, Vadstena forum 2003

Samverkansprocess om utsatta barn i Västerås 2000-2002 med deltagare från polismyndigheten, kommunen och psykiatrin, ”Civilkurage- en förutsättning för att se och ingripa när barn far illa.”

Rapporter från samverkansprocesser i arbetslag i förskolor-skolor-institutioner barn- och omsorg

”Fråga barnen”, Byggforskningsrådet 1980

”Klyftan mellan beslutsfattare och ungdomar” KTH 1983 (doktorsavhandling)

”Att möta ungdomars behov”, Liber 1985

”Kvalitet i psykiatrin- att göra saker rätt eller göra rätt saker”-egen utgåva 1995

”Demokrati- en process som tar tid” Formas T2:2001-en samverkansprocess med tjänstemän och politiker.

”Barns psykiska ohälsa- en spegling av samhällets oförmåga” Stockholm 2006

”Vem är du som bedömer mig” – Personalens värderingar i arbetet med psykisk ohälsa; Recito förlag 2009

”Kommunikation som främjar psykisk hälsa”; Recito förlag 2012

"Välfärden sviker oss - om maktutövande som omöjliggör tillit och jämställdhet"; förlag Communis 2016

"Vuxna lär sig av barn"; förlag Communis 2015

© Communis 2017

Communis