Äventyr

Förtryck av barn

För barn som utsätts för psykiskt förtryck/psykisk oförmåga till gemensam kommunikation blir livet outhärdligt.

Varför?

Att bli sedd och tagen på allvar i kommunikationen med föräldrar eller andra vuxna är ett primärt behov. Det är alltså lika viktigt för oss som luft att andas, mat, dryck och sömn.

Barn är helt beroende av oss vuxna för att kunna utveckla sina medfödda förmågor.

Om de utsätts för psykiskt förtryck kan de dö (slutar exempelvis äta) tex de apatiska barnen eller ” desformeras psykiskt” dvs utveckla psykisk ohälsa.

Hur kan psykiskt förtryck av barn se ut? (Berit Ås´härskartekniker).

Barnen får budskap av sin vuxna omgivning som

• Förlöjligande

• Negligerande

• Osynliggörande

• Dubbelbestraffning

Allt detta ger barnet skam och skuld.

Dessa skam-och skuldkänslor bär vi med oss som vuxna.

Barnet har fått budskapet att det ”är fel”, att det inte duger.

I min bok beskriver Stina skeenden i sin familj som gör att hennes bror Olle till sist utvecklar en psykos.

Vad händer med barn som blir utsatta för psykiskt förtryck?

De försöker skydda sig genom att bygga upp destruktiva försvar. Eftersom de inte får ”känna”, reagera på förtrycket ”slutar” de känna, tränger undan känslorna. Det är så de överlever.

Astrid Lindgren sade ”Ge barnen mycket kärlek. Och när du gjort det. Ge dom ändå mer. Då kommer folkvettet av sig självt”.

Men om vi fått för lite kärlek, uppmärksamhet, kan vi inte utvecklas naturligt.

Vår kompass i livet, känslorna, finns inte tillgängliga.

Vi blir till villebråd.

Hos vuxna kan det märkas som

• Aggressivitet pga rädsla

• Bagatellisera viktiga frågor

• Utebli från konfliktfyllda möten

• Skylla problem på andra

• Självanklagelse, göra sig till offer, tycka synd om sig själv i stället för den som problemet gäller

• Likgiltighet

• Förnekelse

Hos barn kan det märkas som

• Barnen är apatiska

• Barnen är aggressiva

• Barnen far åt alla håll

• Barnen är trötta/bleka

• Barnen är inte ute

• Barnen matvägrar eller tröstäter

• Barnen är alltid ”snälla” och anpassliga

• Barnen spelar clown

• Barnen visar inte känslor

Tillbaka

Allt detta kallar jag ”Destruktiva försvar”.

Om barn eller vuxna man möter i konfliktsituationer har sådana tidiga skador måste dessa inre konflikter lösas upp för att personen ifråga ska komma ifrån sin psykiska ohälsa.

Hur kan man lösa upp inre konflikter?

Här kommer jag in på en avgörande skillnad i mitt arbete i förhållande till dagens psykiatri.

Vi behöver möta patienterna/medarbetarna/familjemedlemmarna där det gick snett och vi som behandlare måste inför patienterna vara tydliga med hur vi reagerar och vad vi upplever.

Annars arbetar vi bara sekundärt med symtomen (diagnoserna) och lägger ytterligare skuld på barnen/patienten/medarbetaren eller familjemedlemmen. Om vi bara arbetar med människors symtom på psykisk ohälsa får hon/han ytterligare bekräftat att det är henne/honom det är fel på och den psykiska ohälsan kvarstår.

I dagens psykiatri manipulerar man ofta symtomen med mediciner eller genom att behandlaren talar om för patienten hur han/hon ska bete sig. Patienterna får stöd att orka leva med sin sjukdom.

Men patienten blir inte botad genom att någon annan människa talar om vad som är rätt och fel hos patienten.

Den ”primära gemensamma kommunikationen” innebär att jag som behandlare försöker ge tillbaka människor sin värdighet, så att de börjar få tillit till sig själva och sina upplevelser av världen. På så sätt kan de arbeta bort sina destruktiva försvar. Det arbetet får inte gå för snabbt eftersom de destruktiva försvaren behöver bytas ut mot konstruktiva försvar. Vi behöver alla konstruktiva försvar för att inte invaderas av alla intryck utifrån. Helt utan försvar kan vi bli psykotiska dvs tappa vår verklighetsförankring.

Hur kan jag som behandlare upptäcka destruktiva försvar som hindrar patienten från psykisk hälsa?

Den viktigaste förutsättningen i den processen är att jag själv som behandlare inte är känslomässigt avstängd och rädd för vad som kommer fram.

Ett typiskt exempel på det i psykiatrin är en rädsla att bearbeta förtryck eller oförmåga från föräldrar. Många är så rädda att det ska skuldbelägga föräldrarna. Behandlare säger därför att patienten ska försonas med sina föräldrar.

Men om patienten ska bli av med sin psykiska ohälsa kan han/hon inte försonas med förtryck eller med att att känna sig oförmögen att fungera i livet.

Färäldrarna blir inte heller hjälpta av att vi som behandlare negligerar detta problem eftersom de, om de fortfarande lever, behöver liknande hjälp som barnet.

Minnena blockerade till en början.

Ofta minns patienten i början inte så mycket av det psykiska förtryck pga otillräcklig gemensam kommunikation från tidig ålder.

När minnena sakta kommer fram kan det bli överväldigande för patienten, eftersom känslorna som varit förknippade med händelserna varit bortträngda så länge. Den nya kontakten med känslorna gör att han/hon gradvis kan släppa sina destruktiva försvar och få tillit till sig själv igen.

Det är förstås oerhört befriande för patienterna att bli av med de starka skam-och skuldkänslor som de burit med sig i livet och som hindrat dem att må psykiskt bra.

KERSTIN ÖGREN

Socialpsykolog och författare

Rekommenderad läsning:

Vem är du som bedömer mig?- personalens värderingar i arbetet med psykisk ohälsa, Recito förlag, utkom hösten 2009. (Läs om boken ...)

Vuxna lär sig av barn - sju berättelser om barn som inviger sina föräldrar i vilket stöd de vill ha när de fått något problem i livet (förlag Communis, utkom våren 2016)

© Communis 2017

Communis