Äventyr

Tillbaka

När ska kränkningarna i psykiatrin av barn och vuxna avslöjas?

En av de största skandalerna i Sverige har fått sitt slut skriver Gellert Tamas i Dagens nyheter den 17 december. Det gäller de apatiska barnen som avvisades från Sverige. Han menar att händelseförloppet inte kan förstås om det inte sätts in i ett politiskt sammanhang. Myten om de manipulerande barnen behövdes för att rättfärdiga en restriktiv och därmed alltmer rättsosäker och inhuman asylpolitik.

Det känns oerhört befriande när Tamas lyckas få in sina artiklar om de apatiska barnen i DN. Vi är många som förstår att lögnerna följer etablissemangets krav på lydnad. De som bör ta ansvar och stå upp för barnen sviker barnen och ljuger. Tamas avslöjar genom sin brillianta undersökande journalistik maktens övergrepp mot oskyldiga barn. Men det sorgliga är att makt över barn och kränkningar av barn fortsätter. Den ena skandalen efter den andra kan upptäckas om vi tar reda på hur utsatta barn i Sverige har det idag. Vuxna som behöver skydda barnen sviker dem ständigt på dagis, i skolan och i hemmen. Ibland är det omedvetet men ofta är det av rädsla för sin karriär. Den rädslan är befogad, så länge inte fler vågar vara whistleblowers.

Barns och vuxnas erfarenheter av kränkningar tas därför inte på allvar i våra samhällsinstitutioner. Det är också av rädsla för att inte följa etablissemangets tillfälliga politiskt korrekta ståndpunkter som massmedia inte skriver om psykiatrins kränkningar av barn och vuxna med psykisk ohälsa. De vänder sig istället till etablissemangets språkrör och cirkeln är sluten.

Etablissemangets språkrör använder manipulerande svar som ” Jag kan inte uttala mig i enskilda fall” eller tiger. Det är maktövergrepp. Ofta vill klienterna att deras situation ska tas upp i massmedia. De ser det som den sista chansen till upprättelse, eftersom den offentliga (och privata) vården och omsorgen i stort sett saknar insyn när det gäller att undersöka patienternas utsatthet. Den enskilda patienten har mycket svårt att hävda sina erfarenheter om de strider mot personalens. Denna brist på samspel mellan patient och personal är nästa skandal att avslöja i Sverige. Det enda som blir kvar för patienterna i deras desperation är droger. Vården och omsorgen gör dem drogberoende. Tvångssteriliseringarna , baltutlämningen och historien om de apatiska barnen, och fosterbarnens öden i Sverige har avslöjats. Men när får någon tillgång till att beskriva bristen på respekt för barn och vuxna med psykisk ohälsa? Det var ingen tillfällighet att Anna Odell var tvungen att använda så drastiska metoder som att spela psykiskt sjuk för att få lite insyn i vården.

KERSTIN ÖGREN

Socialpsykolog och författare till boken

Vem är du som bedömer mig?

© Communis 2017

Communis