Äventyr

Psykiskt förtryck av barn gör dem till villebråd

Tillbaka

I dagarna presenterade Socialstyrelsen en rapport där de skärper kraven för att ta hand om de apatiska barnen. Där står bland annat att läkarintygen ska innehålla en beskrivning av barnens hälsotillstånd och behandlingsbehov och vidare: ”läkaren ska också ha träffat barnet innan intygen utfärdas.” Bakom detta uttalande gömmer sig naturligtvis den verkligheten att det inte varit självklart att läkare träffat barnet innan de skriver intyg. Än mindre att de försökt  få kontakt med barnet eller tagit reda på vad de varit med om. I det aktuella Sturebymålet skriver Ulrika By i sin artikel i Dagens nyheter 6 februari 2009 att det verkar finnas en oförmåga att hantera känslor hos ungdomar idag, en omfattande brist på såväl empati som grundtrygghet och tillit till vuxenvärlden”

För barn som utsätts för psykiskt förtryck blir livet outhärdligt.

Varför?

Att bli sedd och tagen på allvar i kommunikationen med föräldrar eller andra vuxna är ett primärt behov. Det är alltså lika viktigt för oss som luft att andas, mat, dryck och sömn.

Barn är helt beroende av oss vuxna för att kunna utveckla sina medfödda förmågor.

Om de utsätts för psykiskt förtryck kan de dö (slutar exempelvis äta) tex de apatiska barnen eller ” deformeras psykiskt” dvs utveckla psykisk ohälsa.

Hur kan psykiskt förtryck av barn se ut?

Barnen får budskap av sin vuxna omgivning som ”Jag orkar inte med dig, jag har det svårare än du, hur du än gör gör du fel, din uppfattning av världen stämmer inte, jag bryr mig inte om dig, jag ser dig inte, du är fånig, dum, barnslig”. Sådana budskap ger barnet skam och skuld.

Dessa skam-och skuldkänslor bär vi med oss som vuxna. Barnet har fått budskapet att det ”är fel”, att det inte duger. Vad händer med barn som blir utsatta för psykiskt förtryck? De försöker skydda sig genom att bygga upp destruktiva försvar. Eftersom de inte får ”känna”, reagera på förtrycket ”slutar” de känna, tränger undan känslorna. Det är så de överlever.

Astrid Lindgren sade: ”Ge barnen mycket kärlek. Och när du gjort det. Ge dom ändå mer. Då kommer folkvettet av sig självt”.

Men om vi fått för lite kärlek, uppmärksamhet, kan vi inte utvecklas naturligt. Barnens kompass i livet, känslorna, finns inte tillgängliga. De blir till villebråd. Vi behöver möta barnen eller ungdomarna där det gick snett och vi som behandlare måste inför patienterna vara tydliga med hur vi reagerar och vad vi upplever. Annars arbetar vi bara sekundärt med symtomen (diagnoserna) och lägger ytterligare skuld på patienterna eller familjemedlemmen. Om vi bara arbetar med barnens/ungdomarnas symtom på psykisk ohälsa får de ytterligare bekräftat att det är dem det är fel på och den psykiska ohälsan kvarstår.

Kerstin Ögren

Förf till boken”Vem är du som bedömer mig”,

Recito förlag 2009

© Communis 2017

Communis