Äventyr

Kerstin Ögrens tankar efter operaföreställningen Tokfursten

Tillbaka

Liksom Barbro arbetar jag i dag med orsaker till psykisk ohälsa, inte med symptomen. Symptomen försvinner för gott om man kan bearbeta orsakerna tillsammans med patienten.

Barbro Sandin brydde sig inte om att det ansågs (och anses) vara en artskillnad mellan schizofreni och andra psykiska åkommor. Jag menar att det är en gradskillnad dvs symptomen är så mycket kraftigare/ intensivare än vid lättare psykisk ohälsa, eftersom de tappat sin självtillit och tillit till omvärlden så tidigt i sina liv.

 

Det är lätt att förstå att läkare blir rädda för patienter med så annorlunda beteende än andra människor har och vill tysta dem och få dem lugna. Men för patienterna är det katastrof. Den kunskapen finns inte i den medicinska vetenskapen. Den kunskapen kan vi få genom socialpsykologin. Men fortfarande har läkarna stor makt över hur psykisk ohälsa ska behandlas.

Varför är det en katastrof för patienten att bli tystade och drogade?

Det gör dem inte friska. De behöver raka motsatsen. De behöver prata om hur de har det, och behandlaren behöver lyssna och ha kunskap nog att kunna förstå orsaken till just den patientens problem och förtvivlan. Patienten vet inte själv varför han/hon mår dåligt och har i många år förträngt sina känslor eftersom ingen velat lyssna och förstå dem.

Alla människor med psykisk ohälsa behöver någon att prata med som kan sätta sig in i hur de har det och har erfarenhet av hur viktigt det är för den drabbade att få tillbaka sin självtillit och tilliten till andra människor.

Bakom schizofreni som uppstått tidigt i livet finns det alltid någon form av svek eller trauma. Patienten har blivit lämnad till sin egen värld och har på så sätt inte fullt ut kunnat utveckla sitt känsloliv - sitt jag. Barnet har genom bristen på vuxna inte kunnat spegla sig i en vuxen som är förutsättningen att bli till, få ett stabilt jag. De känslor vi har är vår kompass i livet. Vet vi inte vad vi känner blir det till sist kollaps. Vi kraschar- blir psykotiska. Det enda vi då kan göra är att bygga upp en egen värld - som Tokfursten gör, med olika figurer som vi relaterar till. Ofta blir vi till gud/jesus/tokfurste som kan ha makt över livet. Men i grunden längtar alla efter gemenskap. Utan gemenskap dör vi inombords. Tokfursten kämpar fortfarande i föreställningen. Han vill bli frisk, vill få svar från läkarna. Vad är det för fel på honom? Men möts av maktutövning eftersom läkarna inte själva känner till orsakerna, bara symptomen.

Efter föreställningen i Konsertladan i Mora sommaren 2014 var jag inbjuden av operasångerskan Pers Anna Larsson för ett samtal om innehållet i operan Tokfursten.
Det grundar sig på Elgard Jonssons bok med samma namn, där han beskriver sina erfarenheter av vården på Säters sjukhus på 1970-talet.

Som Pers-Anna Larsson inledde samtalet är ämnet komplext och oerhört svårt, varför ensemblen ville ha ett samtal efter föreställningen. För att förstå allt som händer med Elgard på sjukhuset krävs kunskaper om hur vi reagerar på en sådan utsatthet som Tokfursten varit med om tidigt i livet. Att han dessutom sedan utsätts för ny utsatthet på sjukhuset är helt tydligt och klart i föreställningen. Hans benämning på rollfigurerna visar också att han mycket tydligt uppfattar deras olika personligheter, trots sin psykos.

Som regissören Ulrik Qvale sade, vill Tokfursten ha en dialog med personalen. Han vet inte om någon annan värld än den han är i och den är plågsam.

Men det som erbjuds är olika behandlingar med insulin och elchocker och andra mediciner som gör att han inte kan tänka och den värld som han byggt upp som försvar inuti sig börjar rämna, vilket gör honom mycket rädd och lamslagen. Han börjar tappa hoppet om förbättring. Det är psykisk tortyr - om än omedveten för läkarna och personalen.

Den sjukdom som Elgard drabbats av kallar den medicinska vetenskapen schizofreni. Den anser att det är en artskillnad, dvs grundläggande skillnader mellan schizofreni och andra psykiska sjukdomar. Därför frågar läkarna i föreställningen om han hör röster och blir glada när han säger att han gör det. Då har de diagnosen klar.

Det är så det fortfarande fungerar i psykiatrin idag. På samma sätt som i föreställningen kollar läkarna symptom och sedan diagnosticerar de patienter efter olika skalor så att de ska veta vilken typ av medicin de ska sätta in. Vården består alltså av att minska symptom på diagnosticerade sjukdomar. Det hemska är att medicinen också har väldiga biverkningar, som avtrubbning, viktökning, svårigheter med tal, svårigheter att röra sig, framkallar spasmer etc. Det bekymrar inte läkarna i föreställningen. De är glada om patienterna håller sig lugna. Opponerar de sig får de lugnande sprutor.

Vi kan ju säga: Läkarna visste inte bättre på den tiden.

Men det finns kvalitativt helt andra sätt att möta schizofrena patienter, som Barbro Sandin insåg. Barbro Sandin var kuratorspraktikant på Säter. Hon var alltså inte indroktrinerad av Säters och andra mentalsjukhus sätt att arbeta med dessa patienter.

När Barbro Sandin kommer lyssnar hon på Tokfursten. Vill träffa honom. Han blir livrädd. Kan inte tro att hon vill på riktigt. Han utmanar henne. Men hon står kvar. Det vi inte får se i föreställningen är att han sedan kommer ut från Säter och flyttar hem till Barbro Sandin. Han ber att få göra det.Det är tillit till andra människor vi alla behöver. Tillit på våra arbetsplatser och i hemmen. DET är vad vi behöver arbeta med i våra relationer. Det är samma sak med oss alla. Har vi inte tillit till människor i våra liv- beroende på oss själva och/eller andra - mår vi psykiskt dåligt. Diagnoserna är många, men orsakerna desamma.

Jag har mött många människor som kommit ur sina psykiska plågor efter att de fått hjälp med att kunna lita till sig själva och sina närmaste.

Pers Anna Larsson gjorde en intressant kommentar till min kommentar till föreställningen:

Om man tänker på operan Tokfursten, så slår det oss väldigt starkt, det är som en bäck drog fram, när man ser hur publiken väller ut gråtande ur det här huset. Då tänker jag så här, kan det vara så att, med musikens hjälp och den här fantastiska texten, att vi på ett omedvetet plan faktiskt vet det här. Att vi faktiskt innerst inne vet detta. Att det är kontaktlösheten som skapar problemen. Och att det är det som vaknar i oss. Man kan bli rädd. Man ser ju att det rör människor. Musiken har ju den styrkan att den talar till vårt omedvetna, och det är därför, tror jag, man vill göra en opera av den här, eftersom den då kanske blir starkare än en pjäs t.ex. Det är vad jag vill hävda eftersom jag är operasångerska.

Och jag känner någonstans att det här vet vi.

Vad säger du?

Jag svarade:

Ja så är det. Vi har alla någon gång varit med om svek. Som barn har vi mött vuxna som inte tagit oss på allvar och inte låtit oss känna det vi känner. Då har vi blivit ledsna och förträngt våra behov av förståelse. Musiken öppnar upp våra förträngda minnen och känslorna väller fram.

© Communis 2017

Communis