Terminologi:
Mousiké -
begreppet från Guden Zeus nio döttrar, ansvariga för konsterna. I Grekland ansågs musiken ha såväl helig som moralisk, terapeutisk och uppfostrande kraft. I begreppet mousikè ingår musik, diktkonst, bildkonst, andlig bildning samt kroppsutövning. Först på 300-talets mitt, då en utbredning av yrkes - och virtuosmusiken börjar, närmar sig begreppet vår betydelse.
Etos -
Tonernas förmåga att påverka själen och karaktären. Musiken ges därför en viktig plats i medborgerlig utbildning.
Akustisk teori -
Musiken på jorden en reflex av den kosmiska harmonin - en harmoni skapad genom planeternas inbördes avstånd och rörelser (Pythagoras).
Musikteori -
Beskrivning av ett system med alla toner (två oktaver) ordnade i serier, arrangerade i tetrachord (fyratonsgrupper) med lika intervallförhållanden. Klassificering av melodiska och rytmiska element i organiserade grupper ("tonarter"). De melodiska grupperna namngavs efter grekiska folkslag: dorier, frygier, lydier. Varje "tonart" anspelar på speciella affekter och kvalitéer förknippade med dessa folkslag. Enligt Aristoxinus så skulle den doriska skalan representera tapperhet, den frygiska krigiskhet.
Denna musikteoretiska systematik blir senare viktig för musikteoretiker och musikutövare.
Nomoi -
Melodiska formler för improvisation över de modala skalorna , där man strikt håller sig inom skalans format och atmosfär. (Jämför begreppen honkyoku i Japan och raga i Indien).
Notation -
Sofistikerat system som skiljer mellan vokal-och instrumentalmusik, samt indikerar rytmiska värden (rhytmós).
