Medeltidens enstämmiga profanmusik

Den första större repertoar av västerländsk profan musik som finns bevarad, sträcker sig ungefär från 1100-talet till slutet av 1200-talet. Den innehåller den musik som vi brukar förknippa med trubadurer, trouvärer och minnesångare, och som hänger samman med en diktning på respektive provençal, franska och tyska.

I denna tidiga repertoar ingår även vaganternas diktning på medeltidslatin. De företräder den monofona musikens sista blomstringstid i Europa.

Provence är på 1100-talet en kulturens korsväg. Här finns avlagringar av den en gång så rika romerska kulturen, hit banar sig arabernas dikt, sång och levnadssätt en väg från söder, samtidigt som gallerna tränger på från norr. Pilgrimsvägarna till Santiago da Compostela befolkas av spelmän, jongleurer och diktare, vilka utgör färggranna inslag i den grå och svarta väven av gudssökande nunnor och munkar.

De första korstågen får samma betydelse för den franska feodaladeln som trettioåriga kriget för den svanska aristokratin på 1600-talet: isoleringen bryts, kontakten med en annan kultur, den grekisk-orientaliska, verkar befruktande och berikande.

Det finns en överväldigande mosaik av fakta och dikt kring denna tid. De musikaliska pusselbitarna hänger intimt samman med poesin, med samhällssystemets konstruktion och med rådande ideologiska föreställningar.

De musikaliska rötterna är:
• den liturgiska sången: hymn, sekvens och psalmodi
• den episka visan
• dansvisan, som förenar både rester av antika kultdanser med urgamla och nytillkomna folkliga ringdanser.

Södra Frankrike

Det inhemska språk som tidigare producerar litterära verk av stor betydelse i musikhistorien är Occitan (kallas också Provençal). Detta språk utvecklas i hela södra Frankrike.

Hövisk kärlek är ett viktigt ämne i denna nya lyriska poesi. Men dikterna speglar också andra aspekter av samhället, t.ex.:

• planctus, höviska sånger om fallna hjältar
• alba, väktarens varning till de älskande inför den annalkande gryningen
• ténso, sång om politiska händelser
• sirventes, sjungna moraliska lärosatser

Kompositörerna till denna poesi är ofta högre ståndspersoner, både män och kvinnor. De är kända under namnet trobadors, som betyder uppfinna eller komponera på occitan. En känd trubadur är Bernarts de Ventadorn (1145-1195). Hans visor sjungs flera hundra år efter hans död.

En av hans berömda visor är "Quant vet la lauzeta mover",

En kvinnlig trubadur, Beatrice de Dies, diktar en klagovisa när hon sitter övergiven av sin älskare:

Jag måste sjunga vad jag helst ej ville
ty klagan bär jag mot den man jag älskar...

Norra Frankrike

Den höviska diktarmusikens centrum förskjuts i Frankrike mot norr på ett dramatiskt sätt genom religionskriget 1209-1229. När kyrkan utvecklar en specialdomstol, inkvisitionen - ett mönster för våldsmakt - skingras de trubadurer som överlever massakern i Provençe. Många flyr till Italien och Spanien, andra söker sig mot norr. I norra Frankrike och Belgien blandas en inhemsk tradition med förankring i chanson de geste (reciterande visa) och dansvisor med söderns mer hymnliknande melodier. Flera lärda munkar besjunger den höviska kärleken och naturen. Dessa diktare kallas trouvèrer, och diktar på nordfransk d'oïl-dialekt.

Notexempel: Trouvärsång "Prendés i garde" av Guillaume d'Amiens

Trouvèren Colin Muset (verksam 1200-1250) ger i sina visor många inblickar i det feodala samhället och närbilder på spelmannens vedermödor.

I trou`veren Adam de la Halles sångspel "Robin et Marion" finns åtskilliga både enkla dansvisor och finstämda trouvèrevisor.

Här en länk till en visa ur sångspelet:

De dikter som tidigare återgivit en ridderlig feodal ideologi blir nu till en slags romantik, en idealiserad ridderlighet. Det är nu som de muntligt traderade visorna nedtecknas och stiliseras samt formas i alltmer konstfulla mönster. Så startar den process där de får flerstämmig dräkt och som förfinad konst kan odlas av kännare vid kungens bord och borgmästarens taffel.

Bild: Profanlyrik

Minnesångare och mästersångare

Från franska hov kunde en trubadur eller trouvère ställa resan till Wartburg, Regensburg eller Wien, och där träffa kolleger som i det tyska riket kallas minnesångare. (Minne betyder hövisk kärlek på medelhögtyska.) De är verksamma i flera generationer, från ca. 1150-1400. Den gifta, mogna kvinnan står i centrum för hyllningen. Minnesångarens melodier influeras av kyrkans psalmodiska sångform samt från poetiska former som sekvens och hymn.

Från trubadurer och trovèrer övertar man melodier som man sedan anpassar efter sina egna dikter.

En berömd minnesångare är Walter von der Vogelweide (1170-1228.

Lyssna på sången "Under der Linden":

Minnesången förskjuts gradvis mot en alltmer borgerlig konst, och i övergången mellan den sena minnesången och dess borgerliga efterklang, mästersången, uppträder konservativa krafter som till varje pris försvarar de sönderfallande riddaridealen. Den tyska minnesången förvandlas i processen med stadsmiljön till en realistisk och jordnära sångform. I städernas gillen odlas denna lärda mästersång vid speciella sångskolor.

Mästersångarna röner inget större anseende bland dåtiden intellektuella och har inte heller någon bredare folklig förankring.

Spelmannen

I den feodala rangordning som råder inom den medeltida underhållningsbranschen finner vi marknadens gycklare och djurtämjare längst ner på den sociala skalan. Därutöver reser sig jongleurer och de egentliga spelmännen. Så följer litteraturens bärare, höviska små tjänare, menéstrel, som i anseende inte står långt efter trubaduren eller trouvèren. Högst i rang finner vi doctores de trobar, den erkänt framstående diktaren.

Bild: Musikanter

Musikanter

I adelsborgen är det viktigt för trubaduren, trouvèren och minnesångaren att hålla avståndet till spelmannen och samtidigt utnyttja hans tjänster.

Bland spelmännen finns många klerker (präster) som byter munkkåpan mot spelmansdräkten. Dessa avfällingar, vaganter och goliarder, är av speciellt musikhistoriskt intresse. De känner de antika diktarna och kan skriva på latin och folkspråk. De är inte heller bundna av någon amour courtois (hövisk kärlek), utan kan skildra naturen, kärleken och den egna livssituationen spontant och realistiskt.

Mycket av denna vagantpoesi finns samlad i manuskriptet Carmin Burana (Världsliga Sånger)

Musikalisk form i  lyrik och dans

Medeltidens liedkonst producerar en riklig mängd textliga och musikaliska former.
Dessa kan indelas i fyra grundtyper:

  1. Litaniatyper: en föredragsform av de äldsta episka dikterna, där varje vers sjungs eller reciteras på samma melodi.
    a) Chanson de geste - den episka hjältesången med långa rader av verser med fria avsnitt s.k. Laissen. Dessa avsnitt är olika långa och avslutas med ett slutfall (t.ex. Rolandssången).
    b) Laissenstrof - regelbundna avsnitt hos chanson de geste. Efter ett bestämt antal melodiupprepningar med halvslut, följer en sista omtagning med helslut.
    c) Rotroeunge -Laissenverser med 3 - 5 versrader och en refräng. Verserna sjungs av en solist, och kören sjunger refrängen.
    d) Chanson de toile -  är en variant av chanson de geste, fast mindre i omfattning.
    Sagor, romanser och kärlek bildar stoff i denna sångform.
  2. Sekvenstyper: liksom den sakrala sekvensens växelsång, får två verser vardera samma rim och samma melodi med halv - och helslut. Versparen är olika långa. Beteckningar: Lai, Laich (Leich), Descort, Estampida (Estampie), den sistnämnda är instrumental.
    Estampidan Kalenda maya spelades ursprungligen av två fiddlor och blev sedan textsatt.
    Tonsättare är trubaduren Raimbaut de Vaqueiras, 1100-talets senare del.
  3. Hymntyper: går tillbaka till den ambrosianska hymnen med jambisk meter på fyra versrader och med genomkomponerad melodi, a b c d. Om de första två versraderna upprepas uppstår:
    a) Canzonenstrof: med två identiska verspar (ab ab) och en avslutande del (cd), barform. Den avslutande delen brukar för det mesta bestå av tre versrader (cde).
    b) Rundcanzone: påminner formmässigt om a), men med den skillnaden att den avslutande delens sista versrad återknyter till slutet på versparet ab. Form: ab ab cdb.
  4. Rondellustyp: sångform med refräng, som kan härledas från sekvenstypen.
    a) Ballad - en canzonestrof med refräng: (ab) cd cd ef ab.
    ab = refräng
    cd = verspar
    ef = tillagt verspar
    b) Virelai - är en canzonestrof med inledande och avslutande refräng: ab c c db ab.
    db = tillagt verspar
    c) rondeau - utförs med omväxlande kör (refräng) och solo: ab a a ab ab.

Trubadurerna använder framförallt hymntyperna  och de enkla strofiska formtyperna i sina kompositioner, medan trouvärerna föredrar Litania, - Sekvens - och Rondellustyperna.

Rondeau

Musik ab a a ab ab
Utförande R Ad R Ad R

Virelai

Musik ab c c db ab
Utförande R St St A R

Ballad

Musik (ab) cd cd ef ab
Utförande R St St A R

Canzone

Musik ab ab cde
Utförande St St A

R - refräng
St - stollen (versrad)
A - abgesang (slutsång)
Ad - additamenta (inskjutna versrader)

Palästinalied

Minnesångaren Walther von der Vogelweides Palästinalied illustrerar sångformen Rundcanzona.

Musik a b a b c d b
Rim a b a b c c c
Byggnad Stollen Stollen Abgesang
Bild: Palästinalied