Modalrytmik och mensur

Modalrytmik

”Lyssna noga och kom ihåg genom att sjunga!”
Den gamla kunskapen, som utgår från den muntliga traditionen fungerar väl efter hård gemensam övning på ett enkelt organum purum i ”punctus contra punctum”- stil. Men det tar lång tid att öva in nya melodier och det måste alltid ske tillsammans.

Allt eftersom melodierna växer i antal, blir det också svårare att hålla de olika melodierna i minnet.

Flerstämmighetens framväxt bidrar till att sångerna blir mer komplexa, och då kanske det finns risk att man förvillar sig i tonhöjderna eller inte når fram till kadensen samtidigt.

 Under 1200-talet utvecklas koralnotskriften till att få en rytmisk innebörd. En lång ton: Longa, fastställs till tecknet virga, och en kort ton, Brevis, fastställs till tecknet punctum.

Men i melismatisk musik fungerar inte nottecknen som enskilda enheter utan är sammansatta i grupper, s.k. ligaturer. Man försöker skriva samman så många tecken som möjligt i ligaturer, vilket sparar på utrymmet och är praktiskt fördelaktigt.

I skriften  ”De musica mensurabilis” (om mätbar musik) från 1240, av Johannes’ de Garlandia, sammanfattas och uppordnas modalrytmiken. Den banar också väg för mensuralnotskriften.

I ”De musica mensurabilis” ställer Johannes upp olika rymmönster med tretidigheten som grund.
Longa och Brevis bildar grunden i sex sådana rytmmönster, s.k. modi, (sing. modus: regel, sätt eller tillämpning). Dessa modi är samtliga varianter av en tredelad grundmeter:

Bild: modalrytmik

Modalrytmik

När man använder sig av dessa mönster blir Longa bärare av 3 (= perfekt) och 2 (= imperfekt) tidsenheter. Brevis blir bärare dels av sin ursprungliga tidsenhet 1 (= recta), men också i egenskap av 2 (= altera).

Om ett melodiavsnitt följer ett visst modus, så upprepas detta rytmmönster en eller flera gånger. Längden av en sådan musikalisk fras anges med hjälp av antalet sådana fullständiga rytmmönster med beteckningen ordo (ordines). Om antalet rytmmönster i den musikaliska frasen är endast 1, betecknas frasen som tillhörande primus ordo, består den av 2 tillhör den secundus ordo etc. Varje ordo avslutas med en paus, vars längd bestäms av ifrågavarande modus så att rytmmönstret fylls ut. (Efter Ling och Apel)

Bild: ordines

Ordines

Melodierna noteras med hjälp av ligaturföljder, kedjor av tongrupper i fastställda standardkombinationer för varje modus.
Så t.ex. innebär en ligaturföljd om tre toner, som följs av ligaturer om två att melodifrasen skall sjungas enligt modus 1.
En ligaturföljd om 2 som avslutas med en följd av 3 sjungs enligt modus 2.

Nedanstående korta exempel visar några av grundprinciperna i den redovisade modalrytmiken. Exemplet är från överstämman i en trestämmig organumsats, en triplum.

Ligaturföljden är 3 2 2/3 2 2, efter modus 1 och ordo 3:

Bild: modalnotskrift

Modalnotskrift i praktiken

Mensuralnotation

Kravet på en kodifiering av notformer har sannolikt sitt ursprung i motetten. Flera tidiga 1200-tals motetter är clausulas med tillagd text i överstämman eller överstämmorna. Då texten vanligtvis är syllabisk (en stavelse mot varje ton), delas clausulans ligaturer upp i enskilda toner, vilket gör det nödvändigt att upplösa de modala ligaturkedjorna och i stället rytmiskt bestämma de enskilda notvärdena.

Utvecklingen av notationen under perioden 1260 - 1500 sker nästan uteslutande på det rytmiska planet, och man är speciellt sysselsatt med att nå fram till precis notering för notvärden kortare än Longa och Brevis.

Övergången från modalrytmik till mensuralnotion tar sin början någon gång på 1220-talet. Teoretikern Franco av Köln sammanfattar och systematiserar tidens livliga experimenterande i skriften ”Ars cantu mensurabilis” (konsten att sjunga tidmätt musik) från 1260. 

Bild: "Ars cantus mensurabilis"

ur "Ars cantus mensurabilis"

Systematiskt och pedagogiskt går Franco igenom olika typfall av kombinationer Longa och Brevis, men också förhållandet mellan Brevis och Semibrevis.

Ars Nova

Perioden sträcker sig från ca. 1320 - 1380 och är huvudsakligen fransk med centrum i Paris. Beteckningen Ars Nova återgår på namnet på ett traktat från 1322 av Philippe de Vitry.
Nyheter under Ars Nova sker fr.a. inom följande områden:

• Motetten (isoperiodik, isorytm),
• Flerstämmig Lied (kantilenasatz),
• Mensuralsystem,
• Mensuralnotation.

Johannes' de Muris "Ars Novae Musicae" (ca.1319) och Philippes de Vitry "Ars Nova" (1320) är viktiga källor vid tolkningen av nymodigheter inom bl.a. notationens område.

Minsta enhet är officiellt Minima, som från ca. 1320 delas ytterligare i Semiminima: men  bara i 2, ännu inte i 3 . Maxima kan däremot även indelas i 3.
Johannes visar hur man på ett rationellt och överskådligt sätt kan uppdela tidsvärdena i fyra  fullständiga rörelsearter eller grader:

• Maximodus
• Modus
• Tempus
• Prolatio

Bild: Mensuralsystem

Mensuralsystemets fyra 'steg' under Ars Nova

Med hjälp av olika tecken anger man om steget, graden, är 3-tidig eller 2-tidig, enligt Philippes de Vitrys principer:
Cirkel för tempus perfectum,
Halvcirkel för tempus imperfectum.
Punkt för cum prolatione maiori,
Ingen punkt för cum prolatione minore

Cirkeln används ända fram till Bach-tiden.
Halvcirkeln används idag som 4/4 - takt.

Bild: Tempus

Tempus grader

Paustecken

Bild: paustecken

Tecken för pauser under Ars Nova

Likt notformerna är symbolerna för paustecknen snarlika våra moderna. De mindre notvärdena, fusa och semifusa introduceras successivt under loppet av mensuralnotationen.

Longas paustecken är antingen imperfekt (längd av två Brevis), eller perfekt.
Paustecknen för Maxima är grupper om två eller tre Longa-pauser i kombination.

Kolorering

Ett sätt att ändra taktart är genom kolorering. Ett tidigt exempel på detta är ténorstämman i motetten ”Garrit gallus - In nova fert” av Philippe de Vitry.

Bild: röda notvärden

Taktartsväxling genom kolorering

Det röda paustecknet täcker två notlinjer, vilket markerar modus imperfektum (L= 2 Brevis); det svarta paustecknet, som går över tre notlinjer, markerar modus perfektum (L= 3 Brevis) 

Ars subtilior

Under sent 1300-tal, i traditionerna efter Philippe de Vitry, utvecklas en sofistikerad lärd musikkultur. En liten exklusiv grupp börjar utmana och tänja gränserna för musikalisk notation, framförande och lyssnande. Med början hos påvarna i Avignon, sprider sig detta experimenterande vidare till det aragonska hovet i Barcelona och det franska hovet på Cypern. Motetten får ge vika för kantilenasatsen, där en dominerande överstämma understöds av vanligtvis instrumentalt ackompanjemang, som t.ex. i ballad, virelai och rondeau. 

Det är en handfull radikala tänkare, som med intrikata musikaliska taktartskonstellatiner, rytmiska figurationer, t.ex duoler, trioler och synkoper, samt melodisk komplexitet, tar sångerna till höjder, långt utöver tidens norm.  Dessa ’rebeller’ är entusiastiska och envisa, följer inte tidens mittfåra utan går helt i otakt med tidsandan.

Historien ger dem epitetet maniererade, de konstlade, och deras musik blir aldrig riktigt populär.

Det är musik av Baude Cordier, Jacob Senleches, Johannes Ciconia med flera.

Ars Subtilior ger oss också de tidigaste exemplen på subtil grafisk notation i Västerländsk konstmusik. Partituret visar oss vad vi hör på ett nästan synestetiskt sätt: Baude Cordiers kärlekssång ”Belle, Bonne, Sage” är noterad i formen av ett hjärta, och Jacob Senleches’ ”La Harpe de Melodie” tar formen av en harpa.

Det är märkliga musikaliska experiment, en subtil konst, som inte står 1900-talets text-ljud-kompositioner efter i raffinemang.

Lyssna och se Baude Cordier: ”Belle, Bonne, Sage” »

Lyssna och se Jacob Senleche: ”La Harpe de Melodie” »