Musiken i England

1400-talets musikliv i England har rötter i en inhemsk tradition från 1100- och 1200-talen, och skiljer sig från kontinentens stilar.

Karaktäristiska drag i den engelska musiktraditionen är durtonala drag, med stort inslag av terser och sexter.

Engelsk discant och fauxbourdon

Discant är beteckningen på en ackordisk improvisationsmetod med en gregoriansk melodi som grund. Den kan vara improviserad eller noterad och stämmorna rör sig i huvudsak med samma hastighet.

I engelska discant är endast ténorstämman noterad. Två överstämmor improviserar melodier så att en följd av sextintervaller bildas, ibland avbrutna av intervallerna prim, kvint och oktav:

Discantus supra librum

Detta sångsätt kallas ”discantus supra librum, sight”. Praxis finns belagd från 1300 - och 1400-talen.

Fauxbourdon

Till samma kategori av improviserad ackordisk sats hör fauxbourdon, en nedtecknad kompositionsstil med stort inslag av följder av sextintervaller. Fauxbourdon har stor betydelse för treklangsharmonikens utveckling, men minskar i betydelse kring 1480, då vokalpolyfon växer fram och alla stämmor görs likvärdiga.

Den engelske tonsättaren John Dunstable (ca.1380-1453) representerar höjdpunkten i den engelska traditionen med rik harmonik av ters-och sextklanger under 1300-talet, vid sidan av den avskalade, mer dissonanta på kontinenten.

Hans musik är viktig för övergången mellan senmedeltid och tidig renässans. Flera av hans samtida tonsättare på kontinenten, bl.a.  Binchois och Dufay, influeras av hans ”mjuka” tonspråk.

Dunstable sammansmälter den föregående perioden i engelsk musik till en enhet och förenar den med kontinental tradition.

Dunstables verk rymmer isometriska motetter, sånger ur mässordinariet, profana sånger, antifoner, hymner m.m., i flerstämmig besättning.

Utmärkande drag är en  kantabel melodistil där den kontrapunktiska satsen rensats från oförberedda dissonanser. Hans kompositioner är ofta i tretakt.

Musikexempel: Quam pulchra es