Musiken under 1300-talet

Ars nova

Termen ars antiqua är 1300-talsteoretikernas benämning på närmast föregående period och betecknar hela 1200-talets musik, dvs. förknippas med Notre Dame-skolan och i första hand tonsättarna Leoninus och Perotinus. 

Organum duplum, conductus, discant, äldsta motetten, clausula, motetus samt modalrytmik är begrepp som kopplas till denna period. 

Den franske kompositören och poeten Philippe de Vitry (1291-1361) kallas av en samtida källa "uppfinnaren av en ny konst" - en ars nova. Termen kom att beteckna den musikaliska stil som utvecklas i Frankrike mellan åren 1300 till ca. 1360.

Några utmärkande stildrag:

sekularisering
expressivitet genom rymisk, melodisk och harmonisk variationsrikedom. Musiken allt mindre slav under ordet.

Motetten utvecklas till en än mer viktig kompositionsform under ars nova. I ett berömt verk från 1310-1314, Roman de Fauvel, återfinns 167 musikstycken, som ger en bra inblick i de musikformer som är verksamma vid den här tiden. Denna musikantologi innehåller monofonisk musik - rondeau, ballades, chanson refränger, samt olika gregorianska sånger. De polyfona inslagen representeras av motetter vars texter ofta behandlar olika frågor rörande moral och poliska händelser.

Ténorstämman i de Vitrys motetter ger oss de första exemplen på en ny kompositionsteknik kallad isorytm, dvs. den teknik att uppdela den gregorianska melodin, color, i ett rytmmönster, talea . Ténorstämman komponeras nu i avsnitt med identisk rytm, men kan efter ett antal repetitioner förses med ett nytt rytmmönster. Nu blir också ténorstämman längre tidsmässigt, rytmerna mer komplexa och hela stämman rör sig otympligt i förhållande till överstämmorna så att det blir mer eller mindre omöjligt att känna igen det ursprungliga melodiska materialet. Ténorstämman kommer nu att få funktionen av en grund som hela den polyfona strukturen vilar på.

Musikexempel: Philippe de Vitry, Vos qui admiramini, motett

Ars nova i Frankrike

Guillaume de Machault (1300 - 1377) är en av de ledande tonsättarna under ars nova.
De flesta av Machault's motetter följer traditionell textur, där en instrumental ténor understödjer två övre stämmor med olika text. Hans motetter är är längre, innehåller mer av världslig karaktär och är rytmiskt mycket komplexa. Några är panisorytmiska, dvs. den isorytmiska strukturen finns i alla stämmor.

Machault's monofoniska verk vidareutvecklar trouvèrtraditionens musikaliska former. Några sådana verk är lais, virelais, rondeau och ballade.

I början på 1300-talet komponeras delar av mässordinariet (kyrie, gloria, credo, sanctus och agnus dei) som separata satser. Motett och conductus är de former som i första hand används.

Machaut’s fyrstämmiga mässa, Messe de Notre Dame, troligen komponerad i början av 1360-talet, representerar den första kända stilistiskt sammanhängande kompositionen av mässordinariet av en och samme tonsättare. Machaut använder sig av isorytm och andra kompositionstekniker från sin sena period och tonsättningen klassas som en av de mest imponerande och banbrytande verken under denna period.

Musikexempel: Guillaume de Machaut, Agnus Dei ur Messe de Notre Dame

Italiensk musik under 1300-talet

Musiken i Italien under 1300-talet, trecento, utvecklas annorlunda än den franska, beroende på Italiens sociala och politiska klimat.

Frankrike är under den här perioden en stabil monarki, medan Italien är en samling av statsstater, var och en med sin egen politik, kultur och språktradition.

Den italienska trecentomusiken har sina viktigaste centra i mellersta och norra delen, med städer som Bologna, Padua, Modena och Milan, men framför allt är staden Florens ett betydelsefullt kulturellt centrum från 1300 och långt fram i historien.

Tre vanliga musikformer i italiensk 1300-tals musik är madrigal, ballata och caccia.

Madrigalen blir en populär musikform under 1300-talets senare hälft. Den  skildrar ett kärleksförhållande, ofta inramad av en pastoral med finstämd naturskildring, men även med ironiska och komiska inslag.

Ballata är den vanligaste musikformen. Den finns i såväl enstämmiga och enkla tvåstämmiga versioner som i mer komplicerade trestämmiga satser.

Caccia betyder jakt. En motsvarighet finns i den franska musikens chasse. Två stämmor jagar varandra i en konstfull kanon, understödda av en instrumentalstämma. Texten är ofta en naturskildring över jaktens behag. 

En framträdande tonsättare under den italienska trecento perioden är Francesco Landini (1325-1397), virtuos på många instrument, välutbildad poet och mästare inom musikteori.

Landini utnyttjar först och främst ballatan som musikform och komponerar 90 tvåstämmiga och 42 trestämmiga verk.

Han är berömd för att i sina trestämmiga verk tillämpa ett slutfall (kadens) där de två överstämmorna stiger en halvton, medan den lägsta stämman faller en helton, en s.k. dubbel ledtonskadens.

Bild: Francesco Landini

Francesco Landini

Landinis musik är charmig; melodin är behagfull och harmoniken skön. Borta är parallellföring  av sekunder och septimer, och han använder sällan parallella kvinter eller oktaver. Han utnyttjar gärna terser och sexter för att få så fylliga ackord som möjligt.

Musikexempel: Francesco Landini, Questa fanciull' amor, ballata

Efter hans död lever den italienska 1300-tals musiken ytterligare några decennier, men med allt större inslag av fransk ars nova.

Men nya musiksignaler är på väg från ett nyetablerat ekonomiskt och kulturellt centrum i Europa, Flandern.

Flamländaren Johannes Cicconia (ca. 1335-1412), vars verk vi finner i bl.a. engelska handskrifter från denna tid, är veterligen den förste nederländaren som gör Italien till sitt musikaliska hemland. Han slutar sitt liv som kyrkomusiker i staden Padua.

Cicconia författar en teoretisk avhandling om förhållandet mellan taktart och tempo, och forskar i skillnaden mellan fransk och italiensk musiktradition. Denna aspekt på hans arbete är viktig, därför att hans egen musik kan betraktas som en syntes mellan italiensk och fransk (troligen även engelsk) musik i början av 1400-talet. Denna syntes representerar slutet på en period inom den västerländska musiken, och början på en ny.

Hans musik utnyttjar de flesta genrer; världsliga sånger på franska (virelais) och italienska (ballata och madrigal).

Han försöker sig på de mest komplexa stilarna och återuppväcker äldre musikaliska former; tonsätter motetter, avsedda att framföras vid speciella händelser eller högtider, och dessa blir senare ett viktigt element i  renässansen motettradition.

I Cicconias musik finns en känsla för jämställdhet mellan stämmorna: en tendens mot ett homogent skrivsätt snarare än ett heterogent. Den homogena klangupplevelsen är också något som renässanstonsättarna strävar efter, och som tydligast skiljer epokerna åt.

Musikexempel: Johannes Cicconia, O rosa bella
Musikexempel: Una Panthera

Musikaliskt sett kan vi i och med Cicconias död (1412), säga att Medeltiden är avslutad.

Men tusen år av musik och poesi försvinner inte över en natt. Nya generationer tonsättare, poeter, prosaförfattare och teoretiker har sin plattform i den medeltida kulturen. Den gregorianska sången lever vidare och liturgin berikas med nya verk. Medeltidens vokala former utvecklas vidare av nya generationer tonsättare, och speciellt värnas den melodiska linjen, som alltmer blir grunden i kompositionsarbetet.