Om notskrift

De första nottecknen är från 800-talet i enstaka handskrifter. De benämns neumer, som betyder vink eller nick. Sånganföraren tecknar melodilinjens kontur. Dessa tecken utvecklas i klostren, sannolikt ur accenttecken, / för stigande, \ för fallande och /\ för en stigande/fallande rörelse. Sannolika ursprungsorter för karaktäristiska sätt att skriva dessa neumer:

Grundneumer från olika skrivskolor

Bild: grundneumer

Grundneumer

De äldsta bevarade neumerna är ej diastematiska, d.v.s. tecknen visar ingen fixerad tonhöjd. Här exempel på ej diastematiska neumer och diastematiska notvärden i form av koralnotskrift:

Neumer och koralnotskrift

Nedan visas olika neumeringar av ett avsnitt ur påskgradualet ”Haec dies quam fecit Dominus”,
”Detta är den dag som Herren har gjort” (exempel a - e).
I exempel f och g återges samma melodi med romersk koralnotskrift resp. modern notation.
Både version f och g förekommer i nutida romerskkatolska mässböcker.
(Ex. a - e efter Apel, Gregorian Chant, pl. 1, 2, 3, 4, 5 och 7).

Bild: Neumer

Kyrkans strävan efter enhetlighet måste ha verkat uppfordrande på klostrens lärde att skapa ett notationssystem för att definitivt normera den liturgiska sången. 

Ingen kan dock tillskrivas ha uppfunnit not - och linjesystemet. Däremot finns det forskare och musikteoretiker, som Guido av Arezzo (990 - 1040), som förmår smälta samman olika deluppfinningar på ett kongenialt sätt. 

Under 1000-talet börjar linjesystemet ta form. Guido låter en linje representera tre olika tonhöjder: en på, en under och en över linjen. Det tersbaserade linjesystem var genomfört och det gäller än i dag.

Det var viktigt att hålla reda på var skalans halva toner låg, därför blev det tonerna c och f som först markerades med linjer, oftast med skilda färger: den gula för c och den röda för f.

Solmisation, hexakord och Guidos hand

I äldre musikteoretiska skrifter är tetrakordet (fyratonsgruppen) den givna enheten.
Guido vidgar denna ram till ett hexakord (sextonsgrupp).
Alla liturgiska melodier håller sig emellertid inte inom ramen för ett hexakord. Det blir nödvändigt att kunna övergå mellan olika hexakord. Tre hexakord kommer dock senare i tiden, men Guido sår fröet till ett system som kom att visa sig livskraftigt. 

Det utbyggda hexakordsystemet, med omfång från G - e2, innehåller tre grundläggande hexakord, som benämns utifrån den lägsta tonen:

Hexachordum durum, med start på tonen G. Durum anger att hexakordet innehåller tonen b durum, dvs. vårt h. Denna ton har fått sitt namn av att tonen b skrevs med hårda kanter (durus = hård). Tonen kallas också b quadratum. I tysk notskrivarkonst föll kvadratens botten bortt, och så tolkades tecknet som h.

Hexachordum naturale, startar från tonen c.

Hexachordum molle, startar från tonen f. Hexakordet innehåller b rotundum, som skrivs i en rund eller mjuk form varför den kallas molle (mollis = mjuk).

Genom att använda durum - och mollebeteckningarna undviker man effektivt den överstigande kvarten, tritonus, diabolus in musica, ett farligt intervall somleder sångaren på villovägar.

Det utbyggda hexakordet

Hjälpmedlet för att förstå mutationsläran (övergången mellan olika hexakord) är framförallt Handen.
Ett vanligt läromedel under Medeltiden vare sig det gäller att lära sig bokstäver, siffror eller kalendern.
Den används också ända fram till 1600-talet för att lära ut olika delar av musikläran.
Guido använder Handen till att lokalisera tonhöjderna i den diatoniska skalan, och speciellt visa var halvtonerna ligger.

 

Musikalisk utsmyckning av den liturgiska sången

Notskriftens slutgiltiga utformning till en skrift möjlig att dechiffrera utan tidigare minnesbilder är en fantastisk avlastning för minnet.

Snart nog uppstod en växelverkan mellan notskriftens vidare utveckling och behovet av att komponera nya melodier.

En sångare eller kantor kan under 1100 - 1200-talen välja följande poetisk-musikaliska former för sin lovsång: hymn, trop och sekvens. Han kan också smycka de liturgiska sångerna genom att tillföra en klangförstärkande parallellstämma i kvart-och kvintintervall. Eller föra en sådan organumstämma i motrörelse mot den givna koralmelodin, principalstämman.

Hymnen följer antika förebilder fram till 1000-talet, med anknytning till biskop Ambrosius, men går sedan alltmer sin egen väg mot en rytmisk accentuerad poesi och musikalisk förnyelse.

Trop betyder vändning, utsmyckning. Den kan bestå av ny text och behöver nödvändigtvis inte ha en koralmelodi som underlag. Melodin kan vara lånad från spelmans-och dansmusiken.

Sekvens är en form besläktad med trop. Den följer efter Alleluja i mässor av hög festgrad. Ursprunget kan vara en utomliturgisk andlig visa eller spelmansmelodi med nytillsatt andlig text som smugit sig in i liturgin.

En känd sekvens är Dies irae som ingår i Requiemmässan.