Den italienska madrigalen

Italienaren Pietro Bembo (1470 – 1547) är en lärd litterär teoretiker, poet och kardinal med ett stort inflytande på det italenska språket. Hans verk bidrar till förnyat intresse för Petrarcas skrifter.
Bembos idéer är också avgörande för en av de viktigaste världsliga musikaliska formerna under 1500-talet, madrigalen.
De tidiga tonsättarna inom den Venetianska skolan, däribland Adrian Willaert, hjälper till att sprida Bembo’s teorier till tonsättare under denna föränderliga period. Willaerts madrigalsamling, Musica nova, visar på en nära koppling till Bembo’s idéer.
Musikaliskt finns dock ingen förbindelse med madrigalen under 1300-talet.

1500-talets italienska madrigal är en benämning på en poetisk form med varierande antal versrader, stavelser och rimflätning. Vi har ett första belägg 1530.

Föregångare är frottolan i genomkomponerad form samt motettens polyfona satsteknik.
Texten är övervägande platonsk kärlekspoesi (Petrarca!); en verklighetsflykt genom förfinade och förkonslade medel, bort från tidens ofta råa sällskapsliv och politiska brutalitet. 

Madrigalen, som utförs vokalt i alla stämmor, skrivs för en mindre grupp av kännare i de s.k. akademierna, där konst, musik och litteratur odlas som en exklusiv och förnäm sällskapskonst av aristokratin.
Uttrycket Musica reservata dyker först upp genom Willaerts elev Coclio och hänvisar till en uttrycksfull världslig och andlig musik med kromatiska rörelser, enharmoniska skiftningar, dissonanser etc.

1500-talets italienska madrigal brukar man uppdela i tre perioder:

Förklassisk madrigal (ca. 1530-1550)

Fortfarande med drag av frottola, homofon satsfaktur och tre eller fyra stämmor. Rikare användning av kromatik, förekomst av polyfoni samt mer medveten textbehandling.
Tre viktiga tonsättare under denna period är:

  • Constanzo Festa (1490-1545) flamländare verksam i Venedig
  • Philippe Verdelot (1480-1540) verksam i Rom
  • Jacob Arcadelt (1505-1560), nederländare, verksam i Rom, senare i Paris.

Jacob Arcadelt: Il bianco e dolce cigno

En klassisk madrigal (ca. 1550-1580)

Perioden kännetecknas av uttrycksfullhet i textbehandling genom tonartsval och stämläge; homofon – polyfon satsfaktur med symmetrisk uppbyggnad. Denna klassiska madrigal uppfattas som den mest naturliga och värdesätts av tidens estetiker som högst i rang. 
Men även att skildra utommusikaliska fenomen genom tonmåleriförekommer, t.ex. fågelläten, kackel från hönor, klockklanger etc.
Dessutom används effekter som bara syns i notskriften, t.ex. svara noter för ord som blind, natt, mörker, eller vita noter för måne, ljus; ett slags ”Augenmusik”, som endast kan uppfattas av sångarna.
Tonsättare under denna period är bl.a.

  • Adrian Willaert (1490-1562) och hans elever:
  • Cipriano de Rore (1516-1565)
  • Andrea Gabrieli (1520-1586)

Adrian Willaert: Io mi rivolgo 

En andra grupp inom den klassiska madrigalen utgör:

  • Giovanni Pierlugi da Palestrina (1525-1594), konservativ i sitt tonspråk som i tidig ålder distanserar sig från den världsliga madrigalen, men senare ger ut två sådana böcker, samt två madrigalböcker med andlig text,

samt de ”nederländska madrigalisterna”, däribland:

  • Orlando di Lasso (1532-1594)
  • Philippe de Monte (1521-1603)

Två mycket produktiva tonsättare med ett full utvecklat polyfont tonspråk i sina madrigalkompositioner. Tre till sexstämmig satsfaktur.

Orlando di Lasso:  Matona mia cara

Den senklassiska madrigalen (ca. 1580-1620)

I denna period ytterligare stegring av textuttrycket med s.k. madriglismer, dvs. att i den musikaliska satsen spegla olika känslor genom kromatik, snabba notvärden, språng, etc. Se exempel nedan.
Viktiga tonsättare i denna period:

  • Luca Marenzio (1553-1599)
  • Carlo Gesualdo de Venosa (1560-1613)
  • Claudio Monteverdi (1567-1643)

I Luca Marenzios verk finns det väsentligaste av den känslighet och artisteri som många av dessa 1500-tals madrigaltonsättare kombinerar. Han har förmågan att i sin musik skapa olika stämningar och bilder utifrån den poetiska texten. Satsfakturen är homofon med vågad kromatik, enharmonik och ibland med oupplösta dissonanser  för att skapa dramatiska effekter.
Han utövar stort inflytande på Gesualdo, Monteverdi och Hans Leo Hassler, 
och är mycket beundrad i England, där hans verk trycks i Musica Transalpina (1588), en samling som bl.a. stimulerar de engelska madrigaltonsättarna. 

Luca Marenzio: Basciami Mille Volta

Carlo Gesualdo da Venosa: Dolcissima mia vita

Madrigalismer hos Gesualdos expressiva ’Dolcissima vita’:

 

Avlägset tonartsval för efterlängtad hjälp (bramata aita), a-moll till Fiss-dur.

Kromatik för dödsångest (o morire), och snabba notvärden för eld (ond’ardo)