Från modalitet till tonalitet

Modal musik använder diatoniska skalor som inte nödvändigtvis är dur eller moll, och som inte låter sig funktionanalyseras på samma sätt som i tonal musik. Termen modalitet förknippas för det mesta med de åtta kyrkotonarterna, där centraltonen heter ”finalis”. Alla kyrkotonarter använder ett mönster av hela och halva tonsteg. Läs mer under Kyrkotonarter

Tonal musik innebär att tonhöjder är organiserade i bestämda och avgränsade skalor och tonarter. Funktionsharmoniken är ett typiskt drag för den tonala musiken.

Mot slutet av 1400-talet kan man säga att den 4-stämmiga satsen är mer eller mindre norm. Utgångspunkten är den tvåstämmiga satsen från 1000- och 1100-talen med ténor och discantus.
I den trestämmiga satsen från 1200-1400-talen tillkommer en stämma, contra-ténor, som ofta korsar ténorstämman. Sedan spaltar denna contra-ténorstämma upp sig i en contra-ténor altus och en contra-ténor bassus.

4-stämmig satsutveckling

Kadensen

I enstämmig sats är styckets slutton (finalis) dess grundton. Oftast faller den en sekund till sluttonen, väldigt sällan nås grundtonen genom att den stiger. (Exempel a)).
I 2- stämmig sats faller ténor och stiger cantusstämman. (Exempel b))
Underterskadensen introduceras av Landini på 1300-talet, och kallas därför Landinikadens. (Exempel c))

Slutfall

Från fauxbourdon till tonal kadens

Exempel d), e) och f) visar fauxbourdonslut, dubbel ledtonsslut samt slut med liggande contra-ténor.
I ex. g) startar inte contra-ténor i ett mellanläge utan under ténor. I slutfallet gör den ett oktavsprång upp eller, som i exempel h), faller en kvint.
Exempel i) visar c.t-bassus rörelse med stigande kvart. Fortfarande faller ténor.
Sista exemplet, j) visar slutligen den fullständiga tonala kadensen. Kvinfall i bassus och ténor som stiger en sekund.

Den tonala kadensens framväxt