Instrumentalmusikens frigörelse

En självständig konstmusik med egen profil på olika instrument utvecklas först under senare hälften av 1400-talet. Denna utveckling sker i första hand med de vokala formerna som förebild. 

Flerstämmig vokalmusik skrivs till en början i separata stämmor, på ett och samma notpapper. Senare övergår man till stämböcker. Men för en instrumentalist, som snabbt måste avläsa hela notbilden, behövs en vertikal uppställning av den musikaliska satsen.  En överföring blir nödvändig, och det kallas att intabulera eller intavolera.

Stämuppställning för gemensamt musicerande (1597)

Instrumentala musikformer

Med motett och fransk chanson som förebild växer två instrumentala musikformer av historisk betydelse fram:

    • ricercar (it. ”söka, efterforska”),
      är en instrumental musikform i vilken en eller flera teman utvecklas genom imitation. Den är populär på 1500- och 1600-talen. Den tidigaste riccercaren är för luta och finns i sena 1400-talsmanuskript och i tryck 1507. På1520-talet finns den även för orgelstycken, men vid denna tiden ingen anknytning till motettekniken. I och med organisten och tonsättaren Girolamo Cavazzonis verk från början av 1540-talet och Adrian Willaerts instrumentalkompositioner ca. 10 år senare, får riccercaren en utformning i anslutning till motettens imitationsteknik.
      De venetianska tonsättarna, bl.a. Willaert och A. Gabrieli, skrev ofta entematiska ricercari, där temat upprepas genom olika kompositionstekniska finesser. Det är denna entematiska ricercar som förebådar fugan.

Andrea Gabrieli: Ricercar del Primo Tono

    • Canzona
      Den franska chansonen har en närbesläktad struktur  till motetten, men är rytmiskt och kontrapunktiskt enklare i sin uppbyggnad, dessutom uppdelad i klart avgränsade avsnitt. Denna överfördes av italienska tonsättare på 1520-talet och finns i tryck hos Attaignant decenniet senare.
      Canzona är ett instrumentalstycke för luta, klaver eller flera melodiinstrument, komponerad i stil med fransk chanson.
      Utifrån Canzonan tror man sig kunna urskilja två viktiga utvecklingslinjer:
      a) från canzona för klaver till fugan
      b) från canzona för ensemble till sonata da chiesa.

Girolamo Frescobaldi: Canzona terza

Fuga
I Tyskland börjar man under 1600-talet kalla ricercar och canzona för fuga. Framförallt är det den entematiska ricercaren som betecknas så.
Praetorius noterar i sin ”Syntagma musicum III” att:
Fugor är ingenting annat än täta återklanger av samma tema i olika stämmor som avlöser varandra med pauser emellan.
Denna fuga utvecklas sedan vidare under 1600- och 1700-talen och når en höjdpunkt hos bl.a. J. S. Bach.

Fria instrumentalformer

Ett vanligt sätt för musiker att visa sitt artisteri på är genom att fritt spela utan någon egentlig förlaga. Kanske bara ett motiv, som vrids och vänds på enligt konstens alla regler.
Vincenzo Ruffo (1508-1587) anses vara den förste att kalla ett sådant lekfullt, polyfont instrumentalstycke för capriccio.

Fantasia 
Termen används för att beteckna musik under 1500-talet och refererar i första hand till en ny musikalisk tanke, inte till någon speciell kompositionsgenre. Titeln används först i tyska manuskript för tangentinstrument från före 1520, och förekommer från 1536 i tabulaturtryck i Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike.
I de första fantasiorna känns den också som en ny originell uppfinning, speciellt hos luta-och vilhuelatonsättarna som t.ex. Luis de Milán.
De engelska tonsättarna William Byrd (1543-1623), John Jenkins (1592–1678) samt Thomas Morley(1558-1602) utvecklar fantasian för viol consort (ensemble för stråkinstrument). Henry Purcells fantasior är några av de sista exemplen i genren.

Luis de Milán: Fantasia de consonancias y redobles

Andra fria instrumentala former är intonazione och preludium, vilkas namn helt enkelt antyder att instrumentalisten gör sig bekant med instrumentet, stämmer det och spelar ett improviserat stycke.

Toccata
Termen används första gången kring 1536 och avsåg improviserad musik för solo luta. Senare kommer den att beteckna även musik för tangentinstrument, och skrivs i en fri stil med fylliga ackord, snabba löpningar, rik harmonik och andra virtuosa speltekniker, allt för att visa upp artistens ”touch”, hans spelskicklighet.
Mot slutet av 1500-talet komponerar de venetianska tonsättarna Giovanni Gabrieli och Claudio Merulo orgeltoccatas med en storslagen virtuositet med komplicerade skalpassager, utsmyckningar, förskjutningar i rytm, rik harmonik, förändring i stämningar och frihet i tempo.
I Rom komponerar Girolamo Frescobaldi (d. 1643) toccatas med improviserade, löst sammanfogade  avsnitt, markerade genom plötslig förändring av harmonik och figuration.
Frescobaldis elev Johann Jacob Froberger introducerar stilen i Tyskland. Liksom sin lärare finner han en tjusning i kromatisk harmonik; och liksom Merulo lägger han in ett kontrasterande fugalt avsnitt mellan toccatans första och avslutande del.

Johan Jacob Froberger: Toccata nr. 2 i d moll

 

Tabulatur

Med instrumentalspelet följer en specifik noteringsform, tabulatur (av latinets ”tabula”, tavla). Det är benämningen på olika slags instrumentala noteringstyper, där enskilda toner anges med bokstäver eller siffror.
Luttabulatur finns i italiensk, spansk, tysk och fransk form. De bygger i grunden på samma idé om greppskrift, men skiljer sig i övrigt rätt mycket.

Lutan är det populäraste hemmainstrumentet under 1500-talet. Man spelar allt på den: ackompanjemang till solo- och ensemblesång, man intavolerar vokalverk, spelar preludier, toccater och varierar teman.
Luttabulatur är en greppskrift: i den italienska luttabulaturen representerar de horisontala linjerna  de sex strängarna, där den djupaste strängen är överst. Siffrorna mellan taktstrecken anger vilket band och vilken sträng som avses och notvärdena på linjesystemet anger rytmen.

Italiensk luttabulatur, Petrucci (1507) F. Spinacino, Ricercar, utdrag

Francesco Spinacino: Rececar

Fransk luttabulatur (P. Attaignan, Paris 1529)

Spansk luttabulatur ur Luys de Narbaez ”Libro de Delphin”

I fransk tabulatur placeras den högsta strängens toner på översta linjen. Övriga dubbelkoriga strängar placeras efter varandra nedåt i linjesystemet. Greppbrädans band anges med bokstäverna b – i (a står för lös sträng).
Det tyska tabulatursystemet är lite mer komplicerat. Den tidiga renässanslutan har fem strängar. Dessa benämns: 1 för den första (den lägsta) och vidare upp till sträng nr. 5.
Tonerna på första bandets strängar benämns: a, b, c, d och e.
Andra bandets toner blir då: f, g, h, i och k.
Bokstaveringen fortsätter upp till femte bandet med vissa specialtecken som komplement.

Tysk luttabulatur från 1500-talet