Motett och chanson

Motett

Den isorytmiska motetten lever kvar under 1400-talets förra hälft. Men den nya tidens musikuppfattning ställer krav på mer okomplicerade kompositioner. Samklangen och det melodiskt linjespelet prioriteras alltmer och motettens isorytmiska och isomelodiska principer får allt mer ge vika för en friare behandling av stämsatsen. 

De korta och mer ryckiga melodifraserna överges till förmån för långa, sammanhängande, sångbara melodilinjer i bl.a. överstämmorna. 

Guillaume Dufays berömda motett ”Nuper rosarum” får tjäna som exempel på det nya inom motettkonsten.

Verket skrivs till invigningen av Brunelleschis skapelse Santa Maria del Fiore i Florens 1436.

Cattedrale di Santa Maria del Fiore, Firenze, Italy. Photo taken from Palazzo Vecchio tower looking north.

Dufay: Nuper rosarum

Dufays ”Vergine bella” ger oss kanske ett tydligare exempel på den stilförändring som äger rum kring 1430. Den italienska klangen och melodiken börjar alltmer inspirera tonsättarna från andra sidan alperna. Melodin är mer kantabel än tidigare och det rytmiska flödet lugnare och jämnare.

Man kan ana en dominantisk spänning i melodilinjer och kadenser. Satsen har inslag av ters-sextklang. 

Dufay:  Vergine bella

Chanson

I trubadurernas och trovärernas musik under 1100-1200-talen är chanson ofta en enstämmig kärleksvisa om obesvarad längtan och/eller svikna löften. (jfr. Chanson de Geste och Chanson de Toile). 

Guillaume de Machaut är en av de första tonsättare, som i visformen virelais (hos Machaut kallad chanson balladée) komponerar  en stor del polyfona sånger.

Hos de Machaut stöds den vokala överstämman av två instrumentalstämmor. Formtyperna är  de s.k. formes fixes, d.v.s. ballade, virelai och rondeau, ofta med komplex rytmik och stämföring. Det är texter om svärmeriet för riddaridealet i den stilisering av livet som hovceremonielet innebar.

Under 1400-talet förändras chanson-stilen från formes fixes,  mot en allt friare, individuellt formad polyfon satsstruktur. Att låna in populära vis-och dansmelodier blir allt vanligare. Fraslängden blir mer regelbunden och med drag av dur-tonalitet. Så småningom blir de inlånade melodierna en organisk del i stilen, vilket gör att formtyperna ballad, virelais och rondeau överges.

Framstående chansontonsättare under denna tid är Gilles Binchois (1400-1467). 

Hans musik är enkel, med regelbundna fraser, syllabisk deklamation, tydliga melodiska linjer, där understämmorna ansvarar för att komplettera och stödja melodistämman. Binchois’ måtto är att texten måste framträda klart och tydligt, vilket han uppnår genom en närmast minimalistisk melodi, ibland med fraser som håller sig inom tre eller fyra toner.

Gilles Binchois  Triste plaisir et douleureuse joye

Antoine Busnois och hans samtida Johannes Ockeghem förändrar chansonformen ytterligare genom införande av polyfona uttrycksformer. Man strävar nu efter en välklang både vad gäller melodik och harmonik. Detta nya expressiva uttryckssätt blir det nya i chanson-stilen.

Den nya fjärdestämman, contraténor, får alltmer funktion av ackordbärande stämma, blir en slags basstämma. De kontrapunktiska melodislingorna förvandlas nu till handfasta melodier i regelbundet rytmiskt flöde, anpassade efter textens diktion.

Antoine Busnois Je ne puis vivre ainsi