Musikinstrument från Medeltid och Renässans

Instrumentalmusiken under Medeltid och tidig Renässans består huvudsakligen av improviserad dans- och processionsmusik. Musikernas uppgift är också att låta instrumenten tjäna som stöd eller ersättning för vokalstämmorna. Men under 1400-talet frigör sig instrumentalspelet allt mer från vokalmusiken och blir en självständig musikart. Det valfria bruket av instrument i Tenor- och contraTenor-stämmorna lever dock kvar under 1400-talet. För exekutören betyder denna medverkan viktiga erfarenheter om ensemblespel och kompositionsprinciper. Tonsättarna i sin tur utnyttjar detta samspel för uppförandepraktisk forskning samt vidgad klanghorisont.

Medeltidens förkärlek för det heterogena klangidealet överges under Renässansen. Nu strävar man allt mer efter ett klangligt homogent ideal. Under 1500-talet utvecklas instrumenten vidare. "Gamla" instrument byggs nu i instrumentfamiljer för att möta tidens klangliga ideal. Genom experimentlusta och nya uppfinningar tillkommer nya instrument.

Här nedan en bild över några av Medeltidens och Renässansens instrument. Kommentarer till instrumenten på bilden kan du läsa här. (Öppnas i ny flik.)

Musikinstrument från Medeltid och Renässans

1. Blockflöjt

5. Portativ

9. Luta

13. Rankett

17. Pommer

2. Gemshorn

6. Vevlira

10. Hackbräde

14. Basun

18. Dulcian

3. Tvärflöjt

7. Fiddla

11. Krumhorn

15. Zinka

4. Mungigan

8. Klockspel

12. Kortholt

16. Rörpipa

Trombon, säckpipa, Cornett och basviola underhåller.

Under 1400-talet finns en särskild ensembe med ljudstarka instrument som har som uppgift att spela utomhus och i stora lokaler, t.ex. på hovfestligheter där de ofta placerades på läktare. Denna s.k. musica alta- ensembe (alta= stark) består av trumpeter, basuner, skalmejor, säckpipor och trummor.

Ensembler som brukas vid intimare tillfällen, t.ex. i den mindre kammaren som taffelmusik kallas musica bassa (svag musik). Här spelar de ljudsvaga instrumenten, blockflöjt, luta, harpa och stråkinstrument.l

Säckpipan är ett uråldrigt instrument med en omfattande historia. Man har inget belägg för när detta instrument tillkom men räknar med att det är så gammalt som ca. 6000 år.
Under hela medeltiden är den ett vida använt folkinstrument.  Instrumentet är även populärt vid hoven under Renässansen.

Harpa

Harpan hade silkessträngar eller strängar av tarm och strängarna knäpps med båda händernas fingrar. Fram till 1300-talet tycks harpan vanligen vara försedd med 21 strängar, stämda diatoniskt. Den längsta strängen var ca. 60 cm lång. På 1400-talet byggs harpan ut och har ofta upp till 26 strängar.
Somliga knäppinstrument hade metallsträngar (Citole, ett mindre knäppinstrument med fyra par stålsträngar). Metallsträngarna ger instrumenten en lång efterklang. Hos instrument med tarm-eller silkessträngar (harpan) blir efterklangen kortare.

Psalterium

Psalteriet förekommer huvudsakligen i två huvudtyper, ett större trapetsformat och ett mindre sexkantigt med två insvängda sidor. Det större instrumentet var ett virtuosinstrument och kunde användas till all slags polyfon musik och ackordiskt ackompanjemang. Mycket av den 1300-tals musik man vanligen rubricerar som klavermusik kan mycket väl ha spelats på denna typ av psalterium. Det mindre psalteriet var främst ett melodiinstrument med svag ton, lämpat att kombinera med andra lågmälda instrument. Bägge psalterietyper hade tarm-eller silkessträngar, vilket ger en mild och behaglig ton.

Vilhuela

Lutan utvecklas ur den det moriska instrumentet ud, som fanns i Spanien. 1492 gör sig spanjorerna slutligen kvitt morerna efter fyra seklers pressande förhållanden. Spår av den moriska kulturen var inte populära. I stället kom ett icke-arabiskt instrument att få en allt mer framträdande ställning: vilhuelan. Instrumentet har flat botten och resonanslådan har samma form som fiddlan eller gitarren. Stränguppsättningen är desamma som på 1500-talslutan.

Viola da gamba

Viola da gamba ("benviola") kallas vanligen bara gamba. Instrumentet är knappast känt före mitten av 1400-talet. Vid 1500-talets början bir den ett flitigt förekommande stråkinstrument.
Tydliga särdrag:
1) Sex strängar stämda i kvarter med en ters mellan de två mellersta strängarna.
2) Tre storlekar: bas, tenor och diskant.
3) Instrumentkroppen är djup och har platt botten.
4) Halsen är försedd med greppband.
5) Stråken fattas underifrån.

Under 1500-talet är gamban främst ett ensembleinstrument. Från mitten av 1500-talet finns detaljerad redogörelse för hur man ornamenterar och improviserar på gamba. Tidens vokalmusik är en viktig källa när musik skrivs för gambaensembler.
Senare under 1500-talet utvecklas en omfattande repertoar  av fin och särpräglad ensemblemusik i t.ex. England, och samtidigt börjar instrumentet användas solistiskt.

Klavikord

Tangentinstrument

Klavikordet var ett idealiskt instrument för musicerande i hemmet. Det användes för övning och solospel under 1600-1700-talen. Instrumentets är ljudsvagt och passar därför i mindre rum.
Instrument som bygger på liknande princip som klavikordet var känt i Europa sedan 1300-talet.

Spinett

Spinetten är ett mindre cembaloinstrument avsett för hemmabruk. Normalt med en sträng per ton. Strängarna är kortare än hos cembalon och löper diagonalt från tangenterna för att spara utrymme.

Virginal

Virginalen tillhör cembalofamiljen. Den har en sträng per ton och strängarna löper nästan parallellt mot tangenterna. Konstruktionen med tangentraden på den ena eller andra sidan på framsidan av den rektangulära resonanslådan medför att olika klangfärger kan åstadkommas eftersom stället där strängen knäpps förändras.

Cembalo

Cembalon är ett betydelsefullt tangentinstrument i den europeiska instrumental -och vokalmusiken från 1500-mitten av 1700-talen. Cembalons klang förstärks av klanglådan som sitter under de horisontella strängarna. Dessa löper över ett stall som är fastlimmat i klanglådan. Nedan visas konstruktionen.
En av de första cembaloinstrumenten som finns bevarad byggdes i Italien i början av 1500-talet.

Tangentmekanik

Klavikordet är en enklare typ av klaverinstrument, vilken troligen utvecklades ur monokordet.

Instrumentet använder sig av s.k. tangentmekanik. Strängarna löper vågrätt och vinkelrätt mot tangenterna. Varje tangent har en metalltunga, som anslår strängen när tangenten trycks ned. Samtidigt som tungan slår an tonen, fungerar den också som stall och förkortar strängen till önskad ton; den del av strängen som inte ska klinga vilar på en filtremsa.

Metalltungan är i kontakt med strängen så länge tangenten hålls nertryckt. Härigenom kan flera effekter skapas, eftersom tonen fortfarande kan påverkas efter anslaget. Om trycket på den anslagna tangenten förändras kan man frambringa ett vibrato. Även diminuendon och crescendon är möjliga att göra.

Knäppkmekanik

Cembalons strängar knäpps av små stift (7) som förr tillverkades av vingpennor från fåglar men numera vanligen av det syntetiska ämnet delrin. Stiften sitter i en liten trälåda, docka(4). På dockan finns också en filt (8) som tjänar som dämpare. När tangenten trycks ner går dockan upp och stiftet knäpper an strängen (2). När tangenten släpps dämpar filten strängen. Mekaniken och den hörbara knäppningen ger instrumentet en ljus och spröd klangfärg. De tunna strängarna och det knäppande anslaget gör att strängens grundton och lägre övertoner avklingar tämligen fort, och då återstår de höga övertonerna, vilket ger det karakteristiska ljudet. Konstruktionen gör också att en cembalo förlorar stämningen mycket fort. Som cembalist måste man därför själv kunna stämma sitt instrument.