Nya stildrag i den framväxande Renässansen

Stilistiska kännemärken för Dufay, Binchois och andra samtida tonsättare

Kompositionstyper är i första hand mässa, motett och chanson.

Många stildrag är gemensamma med Ars Nova och Trecento (t.ex. kadenser), men nu även en del nyheter:

• ters-och sextfaktur men med melodisk frihet och kontrapunktik.
• Delar av kompositionen med imitation.
• Dominat-tonika förhållandet börjar utkristalliseras i kadensen.

Mässan

En ny stil utvecklas :

  1. mässans satser komponeras nu som en cyklisk enhet till skillnad mot tidigare i separata polyfona sättningar (undantaget Messe de Notre Dame).
  2. Förutom denna stilistiska enhet, får man samband mellan de olika satserna genom att välja:

a) samma början i sopranen (s.k. ”måttomässa)
b) samma cantus firmus i de olika satserna (cantus firmus – eller ténormässa)
c) medeltidens praxis att placera den lånade melodin i basstämman överges. Den framväxande känslan för musikens klangliga funktion kräver större frihet för basstämman. Sannolikt en av orsakerna till att man placerar en stämma under ténor och kallar den contraténor bassus, så småningom bara bassus. Stämman ovanför ténor kallas contraténor altus, som senare blir altus. Den översta stämman kallas cantus, discantus eller superius.
d) även världsliga melodier får ge namn åt mässan.

Exempel på världslig melodi är visan ”L’Homme armé”, ursprungligen en världslig visa, muntligt traderad och monofonisk. Flera tonsättare använder den som cantus firmus i sina kompositioner, bl.a. Dufay i  Missa L’homme armé. Början av mässan är komponerad så att cantus firmusstämman är väl maskerad genom att överlappas av basstämman och andra stämmor, närmast omöjlig att urskilja förrän i slutet av Gloriasatsen. 

L’homme armé