Populära visor

En ovärderlig musikskatt från senare delen av 1400-talet ger oss en inblick i de populära visor och den instrumentalmusik som sjöngs och spelades under seklet:  Lochamer Liederbuch, från Nürnberg 1452-1460, Schedel Liederbuch, från Nürnberg 1460-talet samt Glogauer Liederbuch från Schlesien 1480. 

I Lochamer Liederbuch, sammanbunden med Conrad Paumanns ’Fundamentum organisandi’ (Lärobok i orgelspel), och i Schedels visbok möts det tyska orgelspelet och den europeiska visan.  Mellan fundamenta, praeambula och gregoriansk sång finns ett hundratal arrangemang och flera dussin utländska sånger, polyfona och monofona; ett utomordentligt dokument över staden Nürnbergs borgerliga hemmamusicerande under 1400-talet.

Dufay, Binchois, Ciconia, Dunstable, Isaac  m.fl. komponerade många av de polyfona sånger som står som modell för musikinslagen i dessa källor.

Kyrkovisan

Den evangeliska kyrkovisan fick störst betydelse i Tyskland genom Martin Luthers nydiktning till egna eller lånade melodier. Flera samlingar med visor, komponerade av Luther själv eller av hans medarbetare, publiceras under 1520-talet. Melodilånen är bekanta melodier från katolsk tid, andra inspirerade av minne- och mästersång, eller så är melodierna tagna från världsliga populära visor.
Luther är övertygad om att den kyrkliga musiken har en central roll när det gäller att stärka den protestantiska tron. Hela församlingen skulle delta aktivt i gudstjänsten och sjunga på sitt eget språk hellre än att lyssna på präster och körer som mässar böner på latin, ett språk som är obegripligt för större delen av folket.

Nationella särarter

Den polyfona sångens olika genrer verkar vara väl etablerade i mitten av 1500-talet. De höviska visorna används som ”Gesellschaftslieder” (sociala sånger) och tjänar som kollektiv underhållning, framförda med eller utan publik, i borgarkretsar, på hoven och i klostermiljö. Under andra hälften av 1400-talet framträder i Italien en ny flerstämmig världslig vokalmusik, som breder ut sig under 1500-talet.
Latinet som gemensamt språk börjar tappa mark till förmån för sång på det egna modersmålet. Populärvisan utvecklar olika musikaliska stilar, var och en med sitt nationella särdrag, t.ex.: Chanson i Frankrike, Frottola, Villanella och Madrigal i Italien, Villancico och Romance i Spanien , Lied i Tyskland och Ayre i England .
Dessa visor kunde stämbesättas efter eget önskemål beroende på styckets karaktär: a-cappella, soloröst med ackompanjemang av t.ex. en luta, instrumentalensemble med soloröst eller vokalensemble eller endast en instrumentalensemble.

Frottola 

Mot slutet av 1400-talet och början av 1500-talet odlas visformen frottolan främst i aristokratiska och borgerliga kretsar i mellersta och norra Italien.
Frottola är ett samlingsbegrepp för olika poetiska former, Canzona, Capitolo, Oda, Sonetto, Strambotto eller Barzeletta, och innehållet är övervägande kärlekspoesi.
Texten återfinns mestadels i överstämman endast, men även de övriga stämmorna kan utföras vokalt. Antingen sjunger man till ackompanjemang eller a cappella. 
Satsen är tre- eller fyrstämmig, övervägande homofon och med melodin i överstämman.  Harmoniken är enkel med tonala kadenser, V – I eller I – IV – V – I.

Övergångsformer från caccia till strambotto och från ballata till barzeletta visar att frottola har sina rötter i 1300-talet. 

Här ett exempel på en barzeletta av Marchetto Cara, lutenist och sångare i tjänst vid hovet i Gonzaga. 

Machetto Cara: Oimé il cor

Villanella, (Villanella alla Napolitana)

Denna Neapolitanska visa förekommer vanligtvis för tre röster a cappella och utan någon egentlig fastlagd form, förutom återkommande refrängdelar. Visan är en strofisk sång i snabbt tempo och skrivs ofta i homofon stil med en tydlig och okomplicerad rytm. Ibland bryter man mot gängse kompositionsregler, t.ex. genom att parallellföra kvinter för att understryka den ”lantliga” karaktären eller karikera och parodiera välkända madrigaltexter och den raffinerade musiken
Visan upplever en höjdpunkt under andra hälften av 1500-talet och är populär fram till ca. 1700.
Genrens viktigaste tonsättare är Gian Domenico da Nola. Men även etablerade madrigaltonsättare lämnar bidrag till Villanellan: Adriaan Willaert, Orlando di Lasso och Luca Marenzio.

G. D. da Nola: Chi la gagliarda

Chanson

I början av 1500-talet är en motettliknande fransk chanson en viktig genre för franska tonsättare och för fransk-flamländska tonsättare verksamma i Italien.

En annan typ av chanson är Pariser chanson, sannolikt tillkommen efter mönster från frottola, som introduceras av italienska musiker verksamma i Frankrike. Med glättiga texter och livfull musik blir denna visa populär i borgerliga kretsar.
Några utmärkande stildrag:

  • ofta fyra stämmor,
  • syllabisk stil,
  • homofon med kortare imitationsavsnitt,
  • överstämman är mest utarbetad,
  • indelad i kortare avsnitt, där vissa delar kan upprepas enligt en a a b a – form,
  • ibland kontrasternade avsnitt med växling mellan två-och tretakt,
  • textinnehållet mycket blandat, allt ifrån vulgära texter från vaudeville till nykomponerade med allvarligt syftande poesi.

Den franske nottryckaren Pierre Attaingnant i Paris ger ut 50 Chanson-samlingar mellan åren 1528-1552. Två berömda tonsättare finns representerade i dessa samlingar:

Claudin de Sermisy (1490-1562), sångare vid det franska hovet, med en produktion på 160 chansons, samtliga i tryck, bl.a. Tant que vivrai

Clément Jannequin (ca. 1485-1558), musiker och tonsättare i Bourdeax, är mest berömd för sina progamchansons, målande beskrivning i musikalisk dräkt av livets alla ljud:  bl.a. beskriver han kriget i “La Bataille de Marignan” (“La Guerre”); gatuvimmel i Paris i “Voulez ouir les cris de Paris,” ; och fågelsång i   Le chant des oyseaux

Villancico

Sång- och instrumentalkonst är alltsedan Medeltiden högt utvecklad vid spanska och portugisiska hov. Ferdinand av Kastilien och Isabella av Aragonien har var sitt hovkapell med ca. 40 sångare, samt en brokig samling av tidens populära instrument.

Sångsamlingar (canconieres) från tiden 1450 – 1515 bjuder på en rikedom av behagliga villancico, cancione, romance och strambotto. Texterna och melodierna i dessa villancico visar på en nyfikenhet på böndernas sånger, vilket banar väg för en sammansmältning av det folkliga och höviska.

Juan del Encina är en av de främsta kompositörerna av villancico, och skildrar i sina texter gärna bedragna äkta män eller mjuka pastorala stämningsbilder.

Villancico har samma struktur som den franska virelais och italienska ballata, men i den flerstämmiga varianten försvinner spänningen mellan olika melodi- och textavsnitt.

del Encina: Cucù, cucù

Visan börjar med att härma gökens rop, men är ingen fågelvisa. Den varnar i stället, ”Var försiktig så inte du också blir en.
Kompis, du behöver veta att även den bästa av kvinnor är sexgalen, så se till att du tillfredställer din”….