Tidig flerstämmighet

Unison sång och spel kräver hård träning och disciplin. Den musikaliska idén kan vara densamma, men finns den inte nedskriven uppfattar man den inte som en tydlig gestalt, utan snarare som en tänjbar musikalisk formel.

I den muntliga traditionen kan olika sådana dialektala avvikelser förkomma, t.ex.
att man har olika uppfattning om tonen i ett frasslut skall stiga eller falla till grundtonen.

Spontan flerstämmighet kan också uppträda genom att någon eller några håller ut en ton för att ge övriga sångare eller instrumentalister stöd, eller genom att koppla en ton till en redan komponerad melodi, kanske en kvart, kvint eller oktav från melodin.

I de flesta friare former av musicerande, t.ex. hos naturfolken, finns dessa företeelser.

Paradoxalt nog visar det sig att det vid sådan spontansång uppkommer ordning och regler, utan att de behöver vara nedtecknade.

En sådan självdisciplin ger upphov till en medvetenhet kring musikens olika uttrycksmedel, som genom notskriften övergår i en intellektuell, teoretisk bearbetning.

Genom bilder, litterära belägg och forskning kan vi anta att en spontan flerstämmighet existerar inom den liturgiska sången. Förmodligen disciplinerad i sångskolorna.

De teoretiska skrifterna är fram till 800 - 900 - talen kryptiska vad gäller sångens utförande i liturgin.

Möten mellan olika musikkulturer, t.ex. vid missionering, kan skapa en fruktbärande, konstnärlig symbios, såvida mötet sker på ett demokratiskt sätt.

Det är troligt att mötet i väst mellan liturgisk sång och hednisk spelmansmusik och dansvisa kan ha haft stor betydelse och gett upphov till en parallell konstnärlig process.

Den sakrala och profana musiken befinner sig från 1100-talet i en expansiv förändring och i ett fruktbart samspel, vilket resulterar i ständigt nya musikaliska uttrycksmedel och teoretiska landvinningar, och detta gynnar utvecklingen av notationen.

Den tidigaste dokumenterade formen av flerstämmighet benämns organum, där den liturgiska melodin, vox principalis, förses med en utsmyckande motstämma, vox organalis.

Under 1000-talet och början av 1100-talet blir stämföringen friare genom motrörelse och stämkorsning, men i stort sett bibehålls skrivsättet "not mot not" (punctus contra punctum); från och med nu är tènorstämman den nedersta. I 1100-talets organum och fram till 1200-talets början rör sig motstämman ofta i kortare eller längre melismer över var och en av tènors toner, som därför utsträcks i tid till en sådan längd att den gregorianska melodien förlorar sin melodiska verkan; den får då mer karaktär av orgelpunkt.

Ars antiqua

Notre Dame

Den flerstämmiga musiken under senare delan av 1100-talet och början av 1200-talet benämns Notre Dame-skolan. Någon sådan benämning nämns inte i samtida källor.  Leoninus och Perotinus är de mest kända namnen som förknippas med denna period. 

Den viktigaste kompositionsformen är organum, som utvecklas från två till fyra stämmor. Därtill kom conductus, och även motetten. Notre Dame-skolans musik utgör den första höjdpunkten inom flerstämmigheten och inleder den stil som kallas ars antiqua. En viktig förutsättning för skolan är den rytmiska modusläran, som gör det möjligt att notera växlande tidsvärden.

Leoninus är en ypperlig organumskapare, enligt samtida källor. Han skall ha sammanställt Magnus liber organi ("den stora boken med organa"), med organumsatser från gradualet (liturgisk bok med mässmusik) samt från antifonalet (sånger som varierar efter kalendern).

Perotinus bearbetar och komponerar fyrstämmiga organumsatser. Berömda verk som tillskrivs Perotinus är Viderunt och Sederunt, hos vilka den bärande stämman (ténor) är hämtad från den gregorianska koralen.

Musikexempel: Sederunt

1200-talets motetus

Mot slutet av ars antiqua uppkommer kompositionsformen clausula. Det är ett nykomponerat polyfoniskt avsnitt för två eller flera stämmor som sjungs i discant stil (not mot not) över en cantus firmus, en tidigare komponerad melodi som bildar grunden för en polyfon komposition.

Clausula är delar i ett större organumverk som separerats, försetts med ny latinsk text eller fransk text, ny rytm och sedan lagts till en överstämma. Det latinska ordet motetus, kom att beteckna den andra stämman - ursprungligen duplumstämman - i tre- och fyrstämmiga motetter. Tredje stämman behåller sina ursprungliga namn, triplum.

Motetten är en fullgod ersättare och innehåller det mesta av vad organum och conductus tillsammans kan erbjuda av satstekniska finesser och uppblandning av kyrkligt och världsligt.

Processionsånger är vanliga i de medeltida kyrkospelen. Conductus är en andlig, men icke-liturgisk vokal komposition för en eller flera stämmor. De är ibland försedda med instrumentala för - och efterspel, som har åtskilligt gemensamt med spelmansstilens ters-och sextklanger. Conductus är en viktig vokal form under ars antiqua perioden.

Steget från conductus till sofistikerade underhållningsvisor som rondellus och andra kanonformer är inte långt. En berömd kanon är "Sumer is icumen in".

Att dramatisera en evangelietext vid jul eller påsk är ett populärt sätt att förklara och åskådliggöra evangeliet.Både sånger till instrument och flerstämmiga sånger tillkommer på detta sätt och bildar en grund för det liturgiska dramat.

Vi kan konstatera att de övriga stämmornas förhållande till ténorstämman är primärt, medan deras inbördes förhållande är mer av sekundär betydelse. Men det finns metoder att binda samman stämmorna för att ge kompositionen en fastare form. En av dessa metoder är kadensen.

En annan är bruket av hoquetus. I denna teknik bryts en ton upp och sprids över mer än en stämma, på så vis att varje ton i ett melodiavsnitt påbörjas av en stämma och avslutas eller upprepas av en annan. Effekten av detta sångsätt blir mer humoristiskt och förekommer kanske mest vid uppsluppna sammankomster. Dock förekommer tekniken i små avsnitt i olika slags polyfona kompositioner.

Bild: Hoquetus

Hoquetus, instrumentalstycke "In seculum longum", 1200-talet